Helaren

  Rakel står på det kalla stengolvet. Blicken vilar på kedjorna runt fotlederna. Hon har ingen känsel kvar i fötterna. Blodet från såren bildar ett smutsigt mönster på fotryggen. Tyngden från järnet, påminner henne om den gången hon drogs ned av kvicksanden på andra sidan Vulkanen. Den gången var det Elia som räddade henne. Minnet bränner lika hett och smärtsamt som för ett år sedan. Hon blundar. Orkar inte tänka. Rösterna i salen låter avlägsna. Sorlet gör henne trött. Då och då ekar arga röster mellan stenväggarna. De överlägger domen. Trots det överhängande hotet, inser Rakel att rädslan för länge sedan lämnat henne. Kvar finns nu endast smärtan. Själens sorg över livets orättvisor. Kroppen har sedan länge varit avdomnad. Men förtvivlan har vuxit sig allt starkare inom henne, och trycker nu från alla håll innanför bröstkorgen. Det känns som om ett ovälkommet monster tagit sig in. Det sliter och drar, försöker ta sig ut. Rakel öppnar munnen. Skriket som lämnar hennes mun, skär genom salen som tusen spjut. Stormen av känslor lämnar henne med en kraft som får benen att vika sig under henne. Maktlösheten tömmer henne på den lilla styrka och kämpar glöd som fanns kvar. Hon fortsätter skrika, tills slaget träffar hennes bakhuvud och allt blir svart.

Någon tömmer en hink iskallt vatten över Rakels ansikte. Hon kippar efter andan. Möter sedan fångvaktarens blick. Ansiktsmasken döljer hans ansikte, men hon anar flinet. Han tror han har makt, tänker Rakel och spottar på hans sko. Plötsligt hörs ljudet från den stora trumman, och fångvaktaren grabbar tag i Rakels arm och drar henne upp på fötterna. Hon kisar mot podiet, där Trumslagaren står bakom den stora trumman. Ljuset från facklorna som omger stensalen, påminner om gyllene eldtungor som vittnar om faran. Slagen träffar allt hårdare och snabbare, en trumvirvel manar på åhörarnas uppmärksamhet, tills Härskaren lyfter sin hand i luften. Det blir tyst. Härskaren reser sig från sin tron och de tolv rådsmedlemmarna följer efter. Rakel står ett tjugotal meter från Härskaren och hans Råd. Om det inte hade varit för den allvarliga situationen hon befann sig i, hade hon faktiskt beundrat åsynen av de färgrika och utsmyckade männen.

Ett slag från fångvaktaren, får Rakel att falla ner på knä.

”Härskaren ska tala. Ta emot Vår enväldige Härskares ord!” ropar Trumslagaren från sitt podium.

”Ett brott har begåtts. En förrädare har påträffats.” Härskaren gör en paus och blickar ut över folkmassan som trängs längst bak i salen. Nyfikenheten kan inte hålla dem borta. Många vill smaka på spänningen som råder i stensalen den första dagen i veckan varje månad.

”Jag är Härskare, och regerar över detta land. Den som trotsar mig och mina lagar, kommer dömas rättvist. Lagen har jag och det folkvalda Rådet arbetat fram med stor möda. Jag vänder mig nu till vår första brottsling.” Rösten är stadig. Härskaren talar med en auktoritet som får hela salen att dra efter andan. Total tystnad råder, när Härskarens blick vänds mot Rakel. Masken döljer den nedre delen av ansiktet, men ögonen stirrar nu in i Rakels, där hon sitter hukad på stengolvet. Fastkedjad för att inte rymma. Ilskan pyr i bröstet. Utan att släppa blicken, talar han nu till henne.

”Mina undersåtar tillhör mig, och mig tillhör friheten att göra vad jag behagar med det som är mitt. Om jag äger en häst, tar jag hand den såsom jag anser lämpligast. Om jag äger en tekanna, likaså. Det samma gäller med mina undersåtar. Du, Rakel av Korpardalen, har inte bara tagit dig in på mina ägor. Du har helt otillåtet blandat dig med mina undersåtar och utövat någon form av läkekunskap på dem. Utan tillåtelse! Mina undersåtar, tar jag hand om!” Rösten är skarp, anklagande. Rakel kokar inombords. Bröstkorgen höjs och sänks, andetagen blir djupare. Hon har sett de gröna, infekterade såren, de obehandlade sjukdomarna och till och med öppna frakturer som Härskaren förbisett.

”Visa det då!” fräser hon utan att släppa Härskaren med blicken. ”Visa dem o enväldige Härskare, att du tar hand om dem när det sliter sönder sina kroppar under dina order.” Rakel kan inte hålla tillbaka. Orättvisor har alltid väckt kraften inom henne. En kraft att gripa in och hjälpa. Hon kan inte stå emot. Även om det innebär att hon bryter mot lagen. Fångvaktaren ger henne ett slag med sin järnstav. Rakel faller framåt och hinner inte ta emot med händerna. Hakan träffar golven först. Doften från det leriga stengolvet och blodsmaken i munnen, gör henne illamående. Hon ligger kvar. Orkar inte resa sig. Väntar hellre här nere, så hon slipper Härskarens iskalla blickar.

”Res dig Rakel av Korpardalen, och ta emot din dom!” Det är Trumslagaren som ropar. Återigen tar Fångvaktaren ett hårt grepp om Rakel. Den här gången om hennes långa fläta, och drar henne upp, sittandes på knäna. Smärtan när vakten drar henne i håret, får adrenalinet att pumpa. Med uppspärrade ögon ser hon sig omkring och försöker fästa blicken på något. Hon svajar till, nära på att falla tillbaka på stengolvet. Fångvaktaren ger henne en spark i sidan. Förnedringen bekommer henne inte. Det är över. Hon har levt efter sin övertygelse. Att hjälpa de nödsatta, de lidande, är syftet med varför hon lever. Hon minns mormoderns ord, Ondska ska bekämpas med Godhet. Se hur det gick Mommo, Rakel känner ett sting av bitterhet. 

  ”Härmed dömer vi dig till två år i Slottsruinens fängelse, för att därefter tjäna under Härskaren. Din dom kan inte överklagas.” Rådmannen längst ut till höger står upp och deklarerar domen. När ekot från rösten tystnat, dras Rakel på fötter. 

  ”I Härskarens tjänst,” tänker hon vilset, osäker på vad hon just hört. ”Vad innebär det?” Rakel skakar på huvudet och tittar bort mot raden av sammetsklädda män. Om hon inte misstar sig, ser Härskarens ögon ut att le. Ännu en man som utövar makt, och tror han kan göra henne till sin tjänarinna. Hon fnyser och spottar blod i riktning mot landets enväldige Härskare. 

  Slottsruinens fängelse ligger under jorden. Här råder totalt mörker, sånär som på ljusstrimmor från en liten glugg täckt med galler, i taket på varje cell. Då och då går någon förbi, i gången ovanför fångarna. Har de tur faller det ner något ätbart, såsom en brödbit. Har de otur en spottloska, grus eller annat avfall från de patrullerande vakterna. Inte sällan ropar de ner förolämpningar och glåpord. Rakel sitter oftast hopkrupen, med ryggen mot stenväggen. Hon har funnit en upphöjning i jordgolvet. En sittplats, där hon kan sitta någorlunda bekvämt. Allt hon rör vid är hårt och kallt. Kroppen värker ständigt och huden kliar av smutsen som torkat fast på huden. Hur många dagar som passerat vet hon inte. Mörkret lägger sig som en lock över livet i fångenskap. Timmarna passerar men tillvaron står still. 

Hon för handen till sitt kala huvud. Letar efter tecken på att håret börjat växa ut. Sedan låter hon fingrarna glida över kroppen, sökande efter upptäckten av nya sår. Fångarna får sparsamt med föda. Men de är inte ensamma om att svälta. När sömnen tar vid, letar råttorna efter något ätbar. En natt vaknade Rakel av att en råtta gnagde av en sårskorpa från ena fotleden. 

  Det knyter sig i magen vid tanken på mat. I fickan på klänningen, har hon sparat en bit rova. Vördnadsfullt för hon den till munnen. Hon får suga en stund på ena kanten för att den ska bli mjuk. Hon äter en liten bit, medan hon med slutna ögon tänker på sin Mommo och maten hon brukade laga över den öppna spisen i barndomshemmet. Rakel vet att hon plågar sig själv när hon låter minnena spela upp sig i tanken. Saknaden efter mormodern sköljer över henne som en flodvåg. 

  ”Inte vara svag, inte vara svag, inte vara svag,” mumlar hon för sig själv. En påminnelse. Det var vad hennes mormor alltid sa, när Rakel kom hem och berättade om elakheterna hon utsatts för. Under uppväxten var hon van vid människornas anklagande blickar, skarpa ord och rykten som spreds om henne och Mommo. Läkekonsten de utförde, ansågs vara trolldom. De anklagade Mommo för att vara en häxa, som dödat sin dotter för att kunna omvandla barnbarnet till att bli hennes medhjälpare.

  ”Så absurt!”, säger Rakel högt för sig själv. Hon blir lika förvånad varje gång hon tänker på det. Människans rädsla, som ett gift för det fria tänkandet. Folket matades med Härskarens sanningar, som blev till deras sanningar. Härskaren predikade att en sjukdom var ett straff. 

  ”Ta lärdom, gör bot och hoppas på förlåtelse och upprättelse,” mässade han. Att göra bot, hade Rakel fått höra, var att ställa sig till förfogande för Härskaren. 

  Mommo delade gärna med sig av sin visdom. Hon lärde Rakel att se skapelsen. Skönheten i naturen, och den rikedom som gick att finna för den som öppnade sina ögon. 

  ”En sådan enastående skapelse, har en Skapare,” brukade Mommo alltid säga. Deras övertygelse var att Skaparen skänkt människan ett skarpt sinne, att finna lösningar, som till exempel botemedel och läkedom. 

  Till skillnad från dagen då hon erhöll domen, har Rakel fått tillbaka sin kämpar glöd. Folket behöver få ta del av den läkekonst hon besitter. Hennes liv går ut på att hjälpa människor att hela och när det inte går, lindra deras plågor. Allt hon lärt sig från sin mormor ska inte vara bortkastat. 

  Rakel drar några djupa andetag. Fyller lungorna med luft. Att andas är att leva. Hon lever. För att inte tappa modet, börjar Rakel sjunga. Sånger hon lärt sig som barn. Visorna handlar om Skaparen och kraften i naturen. Sången hon sjunger, handlar om en sol hon inte längre kan se, om en vind hon inte längre får känna, och om djurens ädla uppoffringar för att ge livet till människan. Rösten letar sig fram mellan springorna i fängelsehålorna. Sången ger Rakel kraft, där hon sitter på jordgolvet. Rösten blir starkare och tonerna känns mjuka och tröstande. Klådan på kroppen stillar sig, krampen i magen släpper och tungsinnet ger vika. Rakel låter tonerna ljuda nere under jorden. När hon sluter sina läppar, sluter hon också ögonen och somnar. 

Fortsättningen kommer inte!

Jag arbetar på att skriva färdig manuset till Helaren. Har jag Skaparen med mig, blir den utgiven i framtiden.