Solens strålar på fönsterblecket

  Janis sitter vid sitt skrivbord. Hon kastar en blick ut genom sitt sovrumsfönster. Lägenheten är tyst, bortsett från regndropparna som smattrar på fönsterbläcket. Över Malmö vilar mörka moln. Himlens färger i nyanser av grått, speglar känslorna inbakade i bröstet. Janis har lagt tvättstugenyckeln bredvid mobiltelefonen. Timern är inställd på fyrtiofem minuter. Nu återstår en halvtimme innan maskinen är klar. Som vanligt har hon förberett allting, och vet vad som ska göras. Med blicken fäst på kniven börjar Janis dra den över den bleka underarmen. Hårt och långsamt för hon kniven över huden, och bloddropparna börjar genast rinna nerför den bleka kroppsdelen. Den rosablommiga handduken färgas av det klarröda blodet, som likt en orm slingrar sig iväg. Ut ur min kropp din förbannade ångest, tänker hon och stirrar ner på sin arm. Spänningen i käkarna avtar, andetagen lugnar sig och den efterlängtade lättnaden infinner sig. Janis fokuserar på den fysiska smärtan i såret. Det gör ont. Men den här smärtan älskar hon. Den här smärtan blir verklig. Plötsligt existerar hon igen. Janis sitter som i trans och ser blodormen lämna hennes kropp. Nästa gång måste jag lägga snittet längre upp på överarmen, tänker hon drömmande. Men hon orkar inte bry sig. Just i denna stund skiter hon i allt. Hon lutar sig tillbaka på skrivbordsstolen.

  Mamma kommer definitivt inte bry sig. Tanken på mamman medför inga känslor, bara tomhet. Föräldern ligger som vanligt i sitt sovrum med migrän. Det har gått en timme sedan hon bad Janis om en tablett och sa åt henne dra för gardinerna. "Glöm inte tvätten, Joppe", var allt hon sa innan Janis lämnade det mörka rummet. Inget tack. Som vanligt.

Plötsligt ringer alarmklockan på mobilen. Redan dags att gå ner till tvättstugan? Janis torkar med van hand av kniven på handduken, och lägger ner den längst in i nedersta skrivbordslådan. Sedan tar hon fram en skolåda under sängen. Där förvarar hon kompresser och bandage, som hon brukar köpa för barnbidraget eller pantburkarna. En stilla strid av blod rinner ner för armen. Ormen. Hon kastar en blick på såret och ser att sårkanterna glipar mer än vanligt. Janis tar kompresserna och sätter ett ordentligt tryck mot såret. När hon som tolv-åring började rispa sig, blev det bara tunna streck som läkte snabbt. Men ju äldre hon blivit, ju kraftigare ångest och desto större desperation efter befrielse. Janis vet med en gång att hon skurit sig för djupt. Det här såret kommer inte läka bra. Ögonblicket av lättnad är som bortblåst. Nu kommer den förbannade skammen, som sköljer över henne som en flodvåg. Janis stålsätter sig. Hon tar kompresser och lindar bandaget hårt runt armen. Det får bli ett fult ärr, tänker hon. Inte en chans att hon går till Vårdcentralen ännu en gång. Efter den senaste orosanmälan, hotade mamma med ännu en flytt.

  På väg upp från tvättstugan möter hon Greta. Den gamla damen med den vänliga blicken. 

  "Jasså du tvättar igen. Du är allt en duktig tös. Din mamma är väl stolt över dig?” Hon väntar sig inget svar, utan fortsätter. ”Hur är det med mamma, förresten? Det var länge sedan jag såg henne.

  "Hon är okej", svarar Janis och tittar ner på korgen med nytvättade kläder, "problem med huvudvärken, du vet". Hon vågar knappt möta Gretas blick, av rädsla för fler obekväma frågor. 

Det är precis som om Greta förstår, för hon växlar samtalsämne.

  "Hur var skolavslutningen igår?" Värmen i rösten får Janis kinder att hetta till. En växande klump i halsen dyker ofrivilligt upp och trycket gör det svårt att prata. Hon måste svälja om, och om igen. Förvåningen över att Greta kommer ihåg hennes skolavslutning, får henne oväntat ur balans. Janis vet inte hur gammal grannen kan vara, men säkert över åttio. De snälla ögonen tycks se allt. Det slår henne att Greta nog är den mest omtänksamma person Janis känner för tillfället. Ja, förutom skolkuratorn kanske, tänker hon med vemod i bröstet. När Janis börjar tredje året på gymnasiet, kommer skolkuratorn inte vara kvar. Hon ska tydligen flytta till Stockholm. Ännu ett uppbrott. En vuxen som försvinner. 

  En ögonblicksbild dyker upp i tankarna. Janis står utanför Annelies dörr och knackar på dörren. När dörren öppnas, möts hon av en doft av Patchouli, som alltid välkomnat henne in. Rummet är ljust, möblerna ljusa och även stensamlingen på bordet har ljusa färger som skiftar från vitt till beige. Så vill Janis ha det i sitt hem när hon flyttar hemifrån. Ljust. Greta trycker på hissknappen och Janis rycks tillbaka, ur sina tankar. Utan att säkert veta hur lång tid om passerat, känner hon det dåliga samvetet komma smygande. Ännu en gång verkar det som om Greta läser hennes tankar.

  "Då har du sommarlov nu”, säger Greta och sneglar över axeln. ”Kom över om du vill och ta en kopp te, eller ett glas saft. Ja, eller ät lunch med mig förresten. Jag får så stora portioner med matleveransen, att det räcker till oss båda". Janis drar på mungipan. De har bott i samma trappuppgång i snart tre år. Det är smickrande att en person i Gretas ålder, kan tänka sig umgås med någon som bara är 17 år.

"Kanske det", svarar Janis glatt och lyfter upp tvättkorgen. Greta leder sin rullator in i hissen, och ger en liten vink innan fönstret försvinner upp i hustaket. Janis kliver in i tvåan på bottenplan. Det är mörkt. Gardinerna är nästan alltid fördragna. Det tar någon minut innan ögonen vant sig vid det dunkla ljuset. Det luktar instängt, men det är strängt förbjudet att vädra. Då släpper hon in ljudet från gatan. Det finns många risker att ta hänsyn till. Janis vet precis vad som kan förvärra mammans huvudvärk. Mamma har inrett vardagsrummet och överlåtit sovrummet till dottern. Hon smyger in på sitt rum och tar tvätten med sig. Här har hon sin oas, sin tillflykt. Här är det städat, rullgardinen uppdragen och fönstret står på glänt. Sängen är bäddad och det lilla skrivbordet står där städat och prydligt. Det är ett litet rum, men det spelar ingen roll. Här får hon vara ifred. De slitna taperna har Janis täckt med planscher som hon hittat på en secondhandbutik. Motiven varierar. Favoriten föreställer en palm på en vit strand intill ett turkost hav. Dit skulle hon vilja åka. Det smattrar fortfarande på fönsterbläcket utanför, och det mörka molntäcket har tätnat.

Greta skjuter upp den tunga lägenhetsdörren och kliver in i hallen. Det är en trång och smal hall. Hon hänger den våta kappan på en galge under den gamla hatthyllan, men behåller skorna på. Om ett par dagar kommer ändå städhjälpen. Hon stannar till och borstar av skorna ordentligt på dörrmattan. Rullatorn är parkerad intill ena väggen, och Greta måste ta det varsamt när hon ska gå vidare genom hallen, så att hon inte snubblar på skorna under hallspegeln. Det var bättre när hon kunde parkera rullatorn i trapphuset. Men det får man tydligen inte, trots att det gått utmärkt tidigare år, tänker hon lite irriterat. Det har något med brandfara att göra. Greta sträcker sig mot Gunnars käpp som står lutad mot hallbyrån. Hon blänger på den fula plastflaskan med handsprit som står placerad på byrån. När blev jag så gammal att jag inte själv får bestämma över var saker och ting ska stå i mitt eget hem, undrar hon och känner tröttheten skölja över henne. När balansen återvunnits, går hon med bestämda steg bort till kaffekokaren i köket. Minns sedan att hon glömde sitt inköp i korgen på rullatorn. Greta muttrar för sig själv och förbannar glömskan, medan hon vänder sig om och hämtar kassen med kaffefiltren. Det är tur att det finns ett Närköp strax intill, tänker hon medan hon skopar upp Skånerost. Inom kort ska hon få sätta sig ner med kaffekoppen, och återgå till sitt planerande.

Greta är 85 år och ska snart dö. Inte för att hon är sjuk, utan för att hon har bestämt sig. Hon har beslutat att tiden är kommen. Det skänker henne stor tillfredsställelse att få lov att själv bestämma hur och när hon ska dö. Härom dagen började hon skriva ner sina tankar. Hon har inte kommit så långt, men det finns ingen som kan intala henne att det är fel eller rent av syndigt att vilja dö. Hon har haft nog av ensamheten. Det är tio år sedan Gunnar dog, och saknaden efter honom är en börda hon inte längre vill eller orkar bära på. Hon längtar efter att få träffa sin stora kärlek, och Jesus förstås. Äntligen ska hon få reda på om hennes tro på Gud varit sann. Tron på att livet börjar och slutar med en allsmäktig Gud. Livet har varit allt annat än rättvist, och utan Gud hade hon inte orkat ta sig igenom svårigheterna. 

  För sitt inre ser hon sig själv som barn, ute på åkern. Det ständiga arbetet på gården, och fadern som jagade på sina barn med hårda ord och hårda slag. Det fanns inte rum för Greta att välja. Friheten att få välja sin väg, och växa upp till den unga kvinna hon själv drömde om, fanns inte. Det var redan bestämt att alla barn skulle arbeta på gården och förbli där även som vuxna. 

  Greta häller upp kaffet. Hon tänker på grannflickan, och får en känsla av att Janis inte heller får något utrymme att välja sin egen väg i livet. Flickan är som en förälder till sin egen mor. Tvättar och handlar. Alltid ensam. Stackars barn, tänker Greta. Hon kanske inte borde ha bjudit in henne till sig, nu när hon tänkt dö snart. Men Janis har länge funnits i Gretas tankar. Kanske är det för att hon påminner om henne själv som ung? Eller är det hennes och Gunnars ofrivilliga barnlöshet som väcker de gömda moderskänslorna hos henne? Hon får en känsla av att de nog skulle kunna hjälpa varandra. Båda två förmodade hon, var rätt så ensamma. Janis kunde vara behjälplig med att sortera och packa ner en del av hennes tillhörigheter. Det fanns en längtan i bröstet, efter att få ge något vidare till någon. Vad visste hon inte riktigt. Flickan hade säkerligen brist på stöd och uppmuntran, i sitt eget hem. Greta låter blicken fall ner på en av punkterna hon skrev upp häromdagen. ”Sortera, skänka, slänga”, läser hon högt för sig själv. Det måste hon göra innan hon med gott samvete kan somna in. Det knackar på dörren, en nyckel förs in och vrids om i låset.

  "Hallå Greta, det är bara jag", ropar Mona. Var det är idag som Distriktssköterskan skulle komma och linda om benen? Greta slår igen anteckningsboken. 

  "Kom in, jag är i köket", svarar hon med huvudet vänt mot dörröppningen. 

  "Jasså här sitter du och dricker kaffe. Du har väl inte kokat till mig? Du vet att jag inte hinner stanna. Jag ska bara linda om dina ben och kontrollera så att du har tillräckligt med mediciner till nästa gång jag kommer och delar din dosett", säger Mona raskt, full med energi och beslutsamhet. "Ska vi gå bort till soffan?"

  Det prasslar när Mona går runt i de ljusblåa skoskydden som hemtjänsten och hemsjukvården envisas med att ta på sig när de kommer. Det är i och för sig respektfullt att inte komma in och smutsa ner. Men samtidigt gör det Greta besviken, när de inte anser sig ha tid till att ta av sig skorna. Det skulle högst ta en extra minut per besök. Tanken på att de kanske är rädda för att få gammelmannsmuts på sig, svider. Ja, hos en del kanske det är smutsigt, men inte hos henne. Greta känner irritationen komma smygande. Hon ser på medan Mona varsamt tar av de gamla lindorna och med van hand lindar på de nya. Hon för bandaget i åttor, som bildar ett perfekt mönster på underbenen. Mona är kunnig och gör det ordentligt. Det här bandaget kommer inte glida ner, tänker Greta. Hon ska just fråga hur länge det är tänkt att de ska hålla på med lindandet, när Mona tittar upp.

  "Jag kommer tillbaka om tre dagar. Var lite försiktig, så ska det hålla till nästa gång vi ses. Då kanske det är dags att gå över till de vanliga stödstrumporna. Jag ska prata med din läkare. Jag vet att det är varmt och att du säkert vill duscha, men du får tvätta dig vid vasken istället. Förresten får du väga dig var morgon, så vi ser att du inte fortsätter att samla på dig vätska! Gå nu och värm lunchen kära du, klockan är ju tolv". Mona pratar snabbt, och det märks att hon har bråttom. Greta ler vänligt mot henne och nickar, en tillåtelse för Mona att skynda vidare. När dörren smäller igen, blir det tyst. Så när som på den gamla klockan i köket som tickar högljutt och strax hörs ringningen som signalerar att klockan är tolv. Maten i plastförpackningen behöver bara värmas två till tre minuter i micron. Hon väntar nog lite, hon är ändå inte så sugen. Kaffet tog nog udden av hungern. Istället lutar hon sig bak mot soffryggen och ser på målningen över småbåtshamnen i Kivik. Dit skulle hon vilja åka innan hon dör. Det ingår i hennes plan, hinner hon tänka innan ögonlocken faller ner och sömnen tar vid.

  Janis har vikt färdigt tvätten. Hon rullar upp ärmarna på tröjan och ser att hon blött igenom förbandet. Hon lindar upp bandaget och stirrar sint på det glipande såret. Hon blir så illa tvungen att gå till Vårdcentralen. Klockan är 12 och personalen har säkert gått på lunch. Hon vet att hon borde ringa och boka en tid. Det sa dom till henne förra gången. Men hon vågar inte sitta och prata i telefon och riskera att mamma vaknar. Dessutom kanske hon blir hänvisad till Akuten. Dit vill hon inte. Janis beslutar sig för att gå bort till Vårdcentralen, som bara ligger ett kvarter bort. Hon ställer sig framför den lilla spegeln i sovrummet. Hennes ljusa hår är uppsatt i en inbakad fläta, som hon gjorde inför skolavslutningen. Hon tyckte det passade, eftersom hon försov sig och inte hann duscha. Några tunna hårslingor hänger ner på sidorna och i nacken. Janis granskar sig själv i spegeln och tänker att hon trots den lite barnsliga frisyren, ser äldre ut än sina 17 år. Har hon inte lite mörka ringa under ögonen? Hon för bort en hårslinga från kinden och beslutar att slarviga uppsättningar ska bli sommarens look. Hon har på sig en collagetröja och ett par mjukisbyxor. Det får duga i detta dystra juniväder, tänker hon och rycker på axlarna.

  Janis smyger ut i hallen, stänger varsamt sin dörr och tar på sig sina flipflops. Försiktigt stänger hon ytterdörren men vågar inte låsa, med risk för att ljudet väcker mamma. Regnet har tilltagit och Janis inser att hon glömde ta med sig en jacka eller ett paraply. Med beslutsamhet halvspringer hon bort till Vårdcentralen. Med försiktig steg går Janis över plastgolvet bort till receptionen. Hon noterar att varje steg lämnar en liten vattenpöl. Som väntat meddelar receptionisten att man alltid måste ringa först och boka tid. Men eftersom det verkar akut, ber hon Janis att sitta ner och vänta på en sjuksköterska som kommer titta till såret. Ormen har börjat röra på sig, och det gör ont. Den växer där inne och hon känner sig illamående. Bröstet känns trångt och Janis tvingas lägga händerna på låret och medan hon lutar sig fram. Med blicken fäst på en fläck på golvet, försöker hon bromsa paniken som sväller inombords. En sköterska kallar hennes namn. När Janis tittar upp ser hon in i två stränga ögon. Sköterskan drar lite motvilligt på mungiporna, och ser väldigt sammanbiten ut. Janis har alltid varit duktig på att läsa av ansiktsuttryck. En färdighet hon utvecklade i tidig ålder för att anpassa sig till moderns sinnesstämning. Nu gör hon en snabb tolkning av situationen. Janis misstänker att sjuksköterskan sannolikt haft en hektisk förmiddag och förmodligen inte fått sin lunchrast ännu. Tillsammans går de in i ett undersökningsrum. 

  "Janis", säger hon på bred skånska, "vad har du hittat på idag då?" Janis känner skammen gripa tag i henne. Snart kommer sköterskan se såret och förstå vad det hela rör sig om. Hon var varit med om det så många gånger att hon tappat räkningen. Konstigt nog finns det ingen i sjukvården som förstår, eller vet vad det innebär att ha en växande orm av ångest inombords, som bara lämnar henne i fred när den får komma ut. ”Självskadebeteende”, kallar dom det. De måste alltid ha en diagnos, en slags stämpel, för att kunna placera in henne i ett fack. Att vara stämplad med en diagnos innebär antagligen att det finns en föreslagen behandling. Hitintills har ingen lyckats bota henne, tänker hon besviket. Ångesten fortsätter existera. Osynlig, inom henne. De första åren ljög hon så att både mamma, sjukvårdspersonalen och Socialen trodde på henne. Men när ärren blev för många, var det ingen idé längre. De förstod, men ändå inte. 

  Janis sitter tyst på britsen medan sköterskan avlägsnar förbandet. Hennes gamla ärr bildar ett randigt mönster på armen. Hon kan vänta sig ett nytt ärr i den redan så gedigna samlingen. Där på insidan av vänster överarm, blottar sig ett glipande sår. 

  "A men lilla vän, det där var väl dumt gjort", säger sköterskan med en suck. "Jag måste be en doktor titta på det här, du kommer nog behöva några stygn.” Janis säger ingenting, och sjuksköterskan väntar inte på ett gensvar, utan snabbar sig iväg ut i korridoren. Dörren stängs. Lysrören och de vita väggarna, får rummet att kännas kallt. Hon huttrar till. Ormen rör sig otåligt inom henne. Utan förvarning slår sköterskan upp dörren och kommer tillbaka med en manlig läkare. Han är lång och muskulös. Håret är silvergrått. Hans uppsyn är respektingivande. Rakryggad och med händerna i fickorna, går han fram till Janis och ger henne en nick. Sedan ställer han sig intill britsen och tittar ner på armen. Han granskar såret med viktig min utan att vidröra det, och förklarar sedan att det måste sys. Janis nickar till svar. Sedan frågar han Janis om det går bra att deras AT läkare får utföra proceduren, eftersom det ingår i hens utbildning att lära sig ”suturtekniken”. Ännu en nick. Personalen lämnar rummet under tystnad. Den här gången slår dörren inte igen helt och Janis hör ofrivilligt deras samtal i korridoren. Dom kanske planerar att kontakta mamma? De kan ju försöka, hon kommer nog inte svara. Och även som de får tag på henne, kommer hon ändå inte komma hit. Dotterns ångest har hon aldrig kunnat bära. Än mindre se sin egen del i problematiken. Locket på, har alltid varit hennes väg genom livet. Och se hur det har gått, tänker Janis bittert. Efter en lång stunds tystnad hörs återigen röster och steg i korridoren. Stegen upphör utanför undersökningsrummet. Hon hör läkaren prata med någon.

"Visa henne ingen empati, för det är det hon vill ha. Du behöver inte titta henne i ögonen, bara gör din grej. Den här tjejen vill ha uppmärksamhet, så det är bäst att inte ge henne det. Då kommer hon bara fortsätta, förstår du? Kalla på mig om du behöver hjälp."

Orden Janis precis hörde sticker i henne som spjutspetsar. Ormen rör på sig och kramar hårt om hennes hjärta. Magen krampar. Janis vänder sig på britsen och ser ut genom fönstret. Det känns som om hon ska spy. Hon ska titta bort, hon ska vara den som inte visar några känslor. Då är det hennes val att stänga ute omvärlden, inte tvärtom. 

  Armen vilar på ett kallt metallbord. Även om det endast är armen som ligger blottad, känns det som om hela hon är naken. Dörren öppnas och AT läkaren kliver in i rummet. Han säger ett nervöst Hej, vänder sig om och börjar sedan plocka fram diverse saker från skåpen. Han förbereder sig under tystnad. Janis känner sig osynlig, vilket på ett sätt är bättre än att ligga naken framför en främling. Hon har blicken fäst mot fönstret, när hon plötsligt känner hur läkaren spritar av huden. Vätskan rinner ner i såret och bränner som en eld. Hon grimaserar men ger inte ifrån sig ett ljud. Han måste ha märkt att hennes andetag upphörde, för att han säger ett tyst förlåt. När han sedan lägger bedövningen, blir hon tvungen att titta dit. Med stadig hand för han in kanylen kring såret och infiltrerar huden. Han arbetar under tystnad, blicken fäst på armen. Det mörka lockarna döljer ansiktet något, men Janis ser att hans kinder är blossande röda. Ung, men långt ifrån nybörjare tänker hon tacksamt. Hans händer är mjuka, rörelserna varsamma och han syr ihop såret med ett behagligt tempo. När han är klar tittar han upp på henne och frågar om det är något annat han kan göra för henne? Överrumplad av frågan, tittar Janis oförstående på honom. Han har ju gjort det han skulle. Hon ser in i hans mörka ögon, och han viker inte med blicken. Han ser henne. Vad är det han ser? undrar Janis generat och fäller ner sin blick.

  "Tack, det ska inte hända igen", ljuger hon.  

  Greta sitter på sängkanten och räknar sina morfintabletter. Hon har lagt dem prydligt på en liten assiett. Tio stycken har hon kvar, vilket blir femtio milligram morfin. Det räcker nog inte för att somna in för gott, tänker hon medan hon beundrar mönstret på den gamla assietten. Det är bröllopsporslinet, som hon och Gunnar fick av svärföräldrarna. Hennes egna föräldrar hade varken råd eller tid att delta vid vigseln. ”Landsbrukare måste jobba,” hade hennes pappa sagt i telefonen. Uppenbarligen besviken på att hon valt att inte gifta sig i byns kyrka och men någon av byns starka män. Gunnar var tusen gånger mer kompetent än alla de männen tillsammans, tänker hon stolt. Snart ska de få ses igen. Hon kastar en blick på klockan på nattduksbordet. Dagens uppgift är att boka en läkartid för sin dåliga rygg, och för hoppningsvis få en ny ask smärtstillande utskrivet. Hon reser sig upp och knyter åt morgonrocken kring midjan. För sedan försiktigt in fötterna i fårskinnstofflorna och går ut till soffan i vardagsrummet. I anteckningsblocket står Gretas planering med prydlig handstil. Hon tar mobiltelefonen i handen och slår numret. När rösten i luren ber henne knappa in sitt personnummer, känner hon hjärtat rusa och händerna darra. Hon råkar slå in en siffra fel. Ogiltigt personnummer. Greta lägger på. Hon gör om proceduren, men den här gången råkar hon slå en stjärna istället för en fyrkant. Varför ska det vara så komplicerat i dessa moderna tider? 

  ”Ibland stämmer det när man säger att det var bättre förr”, muttrar hon för sig själv. Tredje gången gillt hör hon tonen ljuda i örat. Frustrationen sköljer över henne som en flodvåg, när hon hör att det är sjutton personer före henne i kön! Om hon hellre önskar att bli uppringd, ombeds hon trycka på stjärnan. Vad som sker härnäst vet hon inte. Hon trycker antagligen på fel knapp och resultatet är ogiltigt, ”var god försök igen”. Greta reser sig hastigt. Hälarna slår hårt i golvet när hon går tillbaka in i sovrummet. Hon bryr sig inte om grannen under. Utan att lägga så mycket vikt vid klädval, klär hon sig och låter morgonrocken ligga kvar på golvet. Handväskan ligger i korgen på rullatorn, och hon lyckas krångla sig genom hallen och ut i trapphuset, utan att snubbla eller förbanna det trånga utrymmet. Målmedvetenheten har alltid varit en av hennes styrkor. Omöjliga telefonval ska inte stå i vägen för henne. Hon ska boka en läkartid, om hon så ska behöva gå till Vårdcentralen för att göra det. Det duggar ute och Greta inser att hon varken fick med sig sin ytterjacka eller sitt paraply. Hon bestämmer sig för att fortsätta, trots att hon kommer bli lite blöt. 

  Asfalten doftar blöt sommar, och den fuktiga, ljumma luften fyller hennes lungor med syre och ny energi. Sista sommaren, tänker hon innan hon fortsätter promenaden bort till Vårdcentralen. Greta stannar till, utanför ingången. Hon behöver hämta andan. Andfåddheten överraskar henne en aning. Hon står där och flåsar och känner sig plötsligt väldigt ensam. Tung i bröstet, tung i benen och dessutom tung i sinnet. Greta ser ner på sina lindade ben, försöker koncentrera sig på andningen. Bandagen är fuktiga av regnet och har kasat ner en bit på vaderna. Hon ser Monas besvikna blick framför sig, när hon låter rumpan sjunka ner och landa på rullatorn. Insikten om att hon är på väg in till en främling för att ljuga, ger henne dåligt samvete. Hon har alltid varit sann mot sig själv, sann mot sin nästa och försökt vara sann mot Gud. Egentligen är det Guds sak att kalla hem henne, men likt ett otåligt barn är hon inte längre beredd att vänta. Han ska nog förlåta henne. Greta lägger märke till en äldre herre som stannat till. Han håller upp dörren åt henne, medan han söker hennes blick. Greta ser in i de vänliga ögonen, svarar med ett matt leende och reser sig upp. 

  Väntrummet är nästan fullt. Människor i olika åldrar, antingen står eller sitter utspridda i rummet. Receptionisten har bett Greta sitta ner och vänta, men inte förrän hon fått sig en tillrättavisning att man faktiskt måste ringa till Vårdcentralen för att beställa sin läkartid. En akuttid kunde med största sannolikhet inte erbjudas idag. Det svider till i maggropen och Greta känner sig en aning förtvivlad. Det sista hon vill, är att vara till besvär. Hon vill bara få tala med sin läkare ett kort ögonblick, för att få ett recept utskrivet. Ingen lägger märke till henne, där hon står vilsen mitt på väntrumsgolvet. Greta ser sig omkring, förvånad över att så många människor tror sig vara sjuka. Hon ser ingen som jämrar sig, ingen som är blek eller gul heller för den delen. Alla ser välvårdade ut, med rosiga kinder. Kanske lite avstängda på något sätt, konstaterar hon sorgset. Uppslukade av sina mobiltelefonen. När ingen erbjuder henne en sittplats, sätter hon sig återigen på sin rullator. Hon skickar en tanke av tacksamhet till Mona, som fick tjata i minst ett halvår innan Greta accepterade erbjudandet om en rullator. 

  Greta äger ingen avancerad mobiltelefon som kan hjälpa henne förvränga hennes tidsuppfattning och lura hjärnan att tro att väntetiden blir kortare. Telefonen hon har fungerar perfekt för just telefonsamtal. Mer behöver hon inte. Hon låter blicken vandra från den ena till den andra personen. Plötsligt känner Greta igen en kvinna. En svart figur på en bänk, djupt försjunken i sina egna tankar. Huvudet håller hon framåtlutat och det svarta, långa håret hänger som gardiner över hennes kinder. Mörkret i hela denna varelse gör det svårt att avgöra hennes konturer, var hon börjar och var hon slutar. Greta vill sträcka ut en hand. Känna på henne och hålla ihop henne innan hon upplöses. Det är Janis mor. Greta ber en bön. ”Vad kan ha drabbat dig, kära vän?” undrar hon. Föreställningen är snart slut, för hennes egen del. Men någon måste gripa in och dra undan gardinerna och släppa in lite ljus i denna arma kvinnas själ. Som om en osynlig ljusstråle snuddat vid Janis mor, tittar hon plötsligt upp och ser Greta rakt i ögonen. Blicken är tom. Greta slutar andas och det känns som om hjärtslagen upphör. Hon vill säga hej, men ansiktet är redan vänt nedåt och det ögonblick som kanske var något, är borta. Klockan på väggen visar tio när Janis mor kallas in till en läkare. En halvtimme senare kommer hon ut med rödsprängda ögon. Mörkret vilar lika tungt över henne när hon sveper ut från Vårdcentralen i ett till synes oförrättat ärende. 

  När sjuksköterskan till slut ropar upp Gretas namn, är hon inte längre kvar i väntrummet. Hon har lämnat Vårdcentralen. Planen har ändrats. Det finns en ny punkt som Greta måste skriva ner i sin anteckningsbok.

  I ettan har helvetet brutit lös. Janis låg i sin säng och lyssnade på musik, när hennes mamma kom hem och drämde igen ytterdörren med en smäll. Janis anar att besöket på Vårdcentralen inte gått som mamma hoppats på. Janis känner hur muskulaturen i hela kroppen spänns och gör sig redo. I köket hör hon mamma svära högljutt medan hon smäller med skåpsluckorna.

  ”Janis”, ropar mamma ifrån köket. ”Kom hit och hjälp mig”. I vanliga fall kallar hennes mamma henne för Joppe. Men när hon är upprörd blir det alltid Janis. Lydigt skyndar hon sig ut i den mörka hallen och vidare in i köket. 

  ”Vad? Vad har hänt?” frågar hon i defensiv ton. Oron stiger i bröstet och ormen har börjat röra på sig.

  ”Gissa fem gånger”, svarar mamma utan att vända sig mot Janis. ”Att ingen jävla läkare förstår sig på kronisk värk. Att de har mage att kalla sig Allmänspecialister! Specialist i vaddå?” Händerna letar febrilt igenom köksskåpen. ”Har jag inte lagt undan några Tramadol i reserv här någonstans? Janis, du vet hur det blir om jag inte får min medicin.” Det ligger en anklagelse i orden riktade mot dottern, och Janis uppfattar den hotfulla kommentaren. Hon vet precis hur det kan bli. ”Jag kommer dö i en hjärnblödning. Det känns redan som om huvudet ska sprängas. Men den där jävla läkaren hävdade att jag tagit för mycket, och att det också ger mig huvudvärk. Du får inte överskrida den ordinerade dosen.” Mamma härmar läkaren och hens brytning, på sitt nedlåtande sätt. Som hon alltid gör när en läkare inte vill tillmötesgå med receptförskrivning eller sjukskrivningar. Janis undrar om mamma har träffat doktor Hussein som med vänlighet sydde ihop såret på armen. Hon minns den lockiga kalufsen och de mörka ögonen som vågade möta hennes. Kanske var det bara inbillning, men hon fick en känsla av att han såg. Han hade blicken som såg människan bakom fasaden. Mamma fortsätter, 

  ”Du får hjälpa mig med det här, Janis. Beställ på nätet. Du vet hur man gör! Herre Gud, som om jag inte kan få tag på min medicin på annat sätt, vad trodde han?!” Janis mamma sätter sig på köksstolen, vilar huvudet i händerna. Mörkret i lägenheten känns kvävande. Framför henne sitter en mamma som ber henne göra något som är olaglig. Janis känner hur det pulserar i tinningarna. Hon vill skrika. Hon vill ta sina tillhörigheter och dra. Lämna sin missbrukande mamma till sitt öde. Hur kan en mamma ens be sin dotter om något som är olagligt? Visst kan hon lista ut hur man lägger in en beställning på Tramadol. Det är nog inte så svårt. Det har hon hört några i klassen prata om. 

  ”Jag sa ju sist du frågade mig, att jag inte vill beställa Tramadol till dig på nätet. Man kan faktiskt åka fast.” 

  ”Jaha, det bryr du dig om. Att inte bryta mot lagen. Men att svika din egen mamma har du inga problem med. Kom inte med någon moralpredikan! Kom ihåg att det är jag som är mamma i det här hemmet. Inte du. Du vet inte hur jag har kämpat för att få vårt liv att vara någotsånär drägligt.” Blicken hon fäster på Janis borrar sig djupt in i bröstet. Den sätter klorna i Janis och hon känner blodsmaken i munnen. Hon är fångad. Alltid en förlorare. ”Jag är ju sjuk. Nu får du faktiskt ställa upp! Om du inte vill att vi flyttar igen?”

  Janis ställer upp med mer än många jämnåriga tjejer, det vet hon. Redan när hon var fem år, gick hon till affären för att handla, med en börs och en lapp som hon räckte till butiksbiträdet. Hemma är det Janis som städar, eftersom mamma får huvudvärk av dammsugaren. Hon handlar, eftersom mamma helst vistas utomhus så lite som möjligt. Hon tvättar, eftersom mamma har ont i nacke och axlar och inte klarar av att lyfta tungt. Janis känner plötsligt hur kroppen blir tung som bly och munnen så torr att tungan klibbar fast i gommen. Luften känns tjock, som tjära.

  Hon får ofta höra att hon inte förstår hur smärtsamt livet varit och hur mamma fått kämpa som ensamstående förälder. Orättvisa beskyllningar kastas ofta mot Janis, att hon är otacksam och krävande. Värst var ändå när mamma blev känslokall. Just denna genomträngande kyla började nu sprida sig inne i köket. Atmosfären hade gått från storm till kylig stiltje. Mamma satt helt stilla, och bara stirrade ner i bordsskivan. I dessa lägen kunde Janis inte stå emot känslan av att hon gjort något fel. Det hade hänt några gånger att mamma vänt henne ryggen, och efter en lång tystnad börjat tala om självmord, med ett blankt ansiktsuttryck. Rädslan griper tag om Janis och hon känner Ormen. Hon vet att hennes enda utvägen är att låta kniven färdas långsamt och länge över huden. Likt ett barn vill hon stampa i golvet och skrika ”orättvist!”, men istället vänder sig Janis om och går in på sitt rum. Det kräver stor ansträngning att tygla sina känslor, och stänga dörren försiktigt efter sig. Hon går fram till skrivbordet och sträcker sig mot den nedersta skrivbordslådan. Den hoprullade handduken ligger där den ska. Ormen kramar om alla organ i bröstet och magen. Om hon inte släpper ut den, kommer den äta upp henne inifrån. Kniven ligger redo i handduken. Hon andas snabbt medan hon granskar sina armar för att se var hon skall lägga snittet. Plötsligt ringer dörrklockan. Janis tappar kniven. Klockans ljud skär genom alla lager av ångest och förtvivlan. Hon reser sig så hastigt att stolen välter omkull. I hallen möter hon mamma. De går långsamt och ljudlöst fram till ytterdörren där mamma kikar ut ur kikhålet.

  ”Va f-n gör hon här? väser mamma. ”Det är tanten som jag såg på Vårdcentralen”. Janis smyger fram till dörren och lutar sig mot mamma så att hon lämnas plats att kicka ut genom kikhålet. 

  ”Det är Greta!” säger Janis överraskat, och innan mamma hinner hindra henne, har hon öppnat dörren. 

Vad säger man till en tonåring? tänker Greta för sig själv när de har klivit in i hennes lägenhet. Hon som aldrig brukade stressa upp sig, kände nu hur hon fick tunghäfta. Hur ska man inleda ett samtal, så det inte låter som meningslöst kallprat, utan mer som en inbjudan till det varma, innerliga samtalet? 

  Greta har fått en övertygelse. Hon ska försöka hjälpa flickan, men vet inte exakt på vilket sätt. Hon har drabbats av ett kall. Gud har bett henne att ge något vidare, innan hon får lämna jordelivet. Att Gud använde människan som sitt verktyg, för att nå ut till sin skapelse, det hade hon erfarit förut. Det hade känts så självklart när hon satt där på Vårdcentralen och väntade, och såg den bräckliga figuren som föreställde hennes granne. En kvinna som brutits ned och som Greta var övertygad om, behövde hjälp. Men hon fick en ingivelse om att hennes uppgift, skulle vara att sträcka ut en hjälpande hand till flickan. Nu sprider sig nervositeten som en löpeld genom kroppen. Greta sneglar över ryggen och ser hur flickan står och ser ut genom köksfönstret. 

  ”Det första steget är taget och nu Gud, får du visa vägen,” tänker Greta i en stilla bön. Hon känner sig både skräckslagen och upprymd på ett sätt som hon inte gjort på många herrans år. 

  ”Då ska vi se vad vi har fått för mat idag?” Greta tar fram matlådan ur kylskåpet, och läser innantill. ”Korvstroganoff med ris och grönsaker”.

  ”Gott!” svarar Janis artigt. Rösten låter tunn, knappt hörbar. Hon vet inte hur hon ska bete sig eller vad hon ska säga. ”Ska jag hjälpa till med något?” försöker hon. 

  ”Nej gudars skymning! Sitt du. Jag ska göra lite plats här, du får ursäkta men jag är inte van vid att ha besök”. På den blommiga plastduken ligger både Syd Svenskan, en korsordsbok med tillhörande penna, hennes anteckningsblock, Gunnars gamla klocka och dosetten med medicinerna. Greta samlar ihop allt i en hög, och bär över det till köksbänken. Hon ställer in den inplastade maten i micron och vrider om knappen till 3 minuter. Greta dukar, medan Janis förblir stillastående framför fönstret, där hon står och drar ner tröjärmarna långt ner över fingrarna. Hon beundrar utsikten. Greta pratar ohämmat och oavbrutet om hemtjänsten och hemsjukvården. Den åldrade människan rör sig långsamt mellan bordet och köksbänken. 

  Janis står i det förtrollande ljuset i lägenheten. Regnet har upphört. Andningen lugnar sig. Hon sänker axlarna och släpper taget om tröjärmarna. En känsla av trygghet infinner sig och hon tänker på hur hon blivit räddad från sin grälsjuka mamma. Räddad från sig själv, där hon suttit med kniven i handen. Pulsen stiger igen och kinderna blossar. Vilken tur att mamma tackade nej till Gretas inbjudan. Nu slipper hon spela teater. Janis hatar att spela teater. Skådespelartalangen har hon utvecklat genom åren. Med påhittade historier och tillgjorda leenden, har hon lurat iväg Socialen från hemmet en handfull gånger. Sedan flyttar dom. Det är så det brukar utspela sig. Janis vill inte flytta mer. Nästa gång det blir aktuellt, blir när hon flyttar till en egen lägenhet. 

  ”Det är ljust och fint här” säger Janis drömmande, utan att inse att hon just har avbrutit Greta under en utläggning om huruvida rullatorn är en brandrisk eller ej. Greta hejdar sig. Janis kommentar är ett tacksamt avbrott, i hennes ovanligt påkomna mundiarré. 

  ”Tack. Ja, här vid köksfönstret sitter jag och ser ut över Malmö. Jag ser hur ljuset bryter fram allt medan dagen gryr. Jag äter min frukost och läser min tidning. Det är fint att sitta och se vädret skifta under en och samma dag. Här kan jag följa trafikens tempoväxlingar, årstiderna, fåglarna. Det är rogivande för en gammal människa som inte kommer ut så ofta.”

  ”Jag vill också bo så här. Jag längtar till jag kan flytta hemifrån. Min etta ska definitivt inte ligga på första våningen. Jag vill ha in ljuset! Jag avskyr mörkret. Om ett år fyller jag ju 18 år! Fast jag … äsch, jag måste ju vänta till jag har tagit studenten så klart. Sen måste man ju klara av hyran… ja… det kommer väl dröja…Mamma behöver mig hemma.” Janis rycker på axlarna, sjunker ner i en köksstol och undviker att titta på Greta. Hon inser att hon glipat lite på sin sårbarhet. Släppt garden. Du får aldrig berätta något om oss Joppe! Det är vårt privatliv!  brukar hennes mamma alltid tjata om. Plötsligt vill hon få lunchen avklarad, så hon kan gå ner till sig. Greta lägger märke till skiftningen i den nyligen så trivsamma stämningen.

  ”Vet du vad. Nu ska vi prova den här exklusiva Micro maten, och sedan ska vi gå in i finrummet och dricka en kopp te. Min mamma sa alltid att man tänker bättre med en kopp te i handen. En kopp svart te lugnar de svarta tankarna, brukade hon säga. Och sen ska jag ska berätta om en tjänst som jag vill be dig om. Ja, du kan ju se det som ett sommarjobb om du vill!” Janis ögon lyser upp. Ett sommarjobb? Ormen lägger sig till ro igen. 

  Den gemensamma lunchen passerar på ett bekymmersfritt sätt. De konstaterar bägge två, att maten var relativt smaklös och gav betyget två av fem möjliga. Greta ställer fram salt, peppar och diverse örtkryddor. När Janis saltar för tredje gången skrattade de båda och Greta beklagar ödmjukast den tråkiga maten med sitt varma leende. Janis å andra sidan, förklarar att hon är väldigt nöjd över att slippa äta mackor till lunch. När de ätit upp, dukar Janis undan och ställer in tallrikarna i diskmaskinen. Snabbt, effektivt och utan slammer, så som hon alltid gör. 

  ”Earl Grey ska det vara, det har min mamma lärt mig. Annat te smakar bara parfym. Kan du bära brickan är du snäll?” 

  I vardagsrummet sätter sig Janis i soffan, Greta i fåtöljen. Soffgruppen är sammetslen, i en roströd nyans. 60-tal, tänker Janis gillande. Hon har varit i många secondhandbutiker och fattat tycke för Retro-stilen. Soffbordet ser ut att vara teak och porslinet är säkert Rörstrand eller Gustavsberg. Greta ser att Janis studerar tekoppen och svarar på den outtalade frågan.

  ”Ost India, Rörstrand. Gillar du den? ”

  ”Jag älskar det här porslinet. Hemma har vi olika udda koppar som jag köpt på secondhand. Ost India är min favorit! Vi har en som är kippad i ena kanten. Vi har fler sorter, Koka och Mon Amie till exempel. Gröna Anna är också fin, men mönstret är nästan borta.”

 Greta tar upp sin anteckningsbok. ”Jag vill fråga dig om du kan tänka dig hjälpa mig att sortera mina tillhörigheter. Det mesta ska packas ner och skänkas, tänker jag mig. Jag har ett vindsförråd också, med några gamla möbler, lådor med jul- och påskpynt. Kanske finns det något du vill ha? När man blir gammal vill man inte ha så många saker. Vem ska ta hand om alla mina tillhörigheter när jag dör? Det vore synd att belasta någon med det. Nej, det är bäst att jag själv gör jobbet.”

  ”Har du inga barn?”

  ”Nej, inga barn tyvärr. Jag och Gunnar försökte, men vi lyckades aldrig med det där att bli föräldrar. Det blev många försök och många missfall, och tillslut insåg vi att vi inte fått den gåvan. Men vi fick annat! Vi hade en rikedom i den kärleken vi fick uppleva tillsammans. Dessutom reste vi en hel del, jag och min Gunnar”. Tystnaden som följer är varm och omfamnande. Som om ett osynligt band letar sig fram mellan dem. 

  ”Jag ska hjälpa dig,” säger Janis mjukt. ”Jag är bra på att städa och sortera. Och jag är säker på att du inte behöver skänka allt. Du kan sälja! Du har ju jättefina saker här hemma.”

  ”Jag är så innerligt tacksam ska du veta.” Greta får anstränga sig för att inte verka allt för sentimental. ”Du ska få min Ost India servis!”

  När Janis kommer hem den kvällen, skriver hon ner två saker i sin dagbok. En kopp svart te lugnar de svarta tankarna och Du kanske inte får det du önskar just nu, men du får något annat! 

  Janis vaknar tidigt nästa morgon. Hon ligger helt stilla och lyssnar. Käkarna värker. Det smattrar på fönsterbläcket. Konturerna av palmen på planschen, är suddig i det dunkla morgonljuset. Janis drar en djup suck. Hennes verklighet är så långt ifrån den vita sandstranden och den värmande solen. Hon sätter sig på sängkanten, och låter fötterna snudda vid det kalla sovrumsgolvet. Helst skulle hon vilja lämna lägenheten innan mamma vaknar. Minnena från korsförhöret, får magen att knyta sig. Mamma lämnade inte Janis ifred, när hon kom hem från Greta häromkvällen. Frågorna avlöste varandra och förhöret kändes oändligt. Misstänksamheten och oron svämmande över. Hon blev rädd det förstod Janis. Rädd att Greta skulle få reda på något. Att dottern skulle undanröja deras hemligheter. Vid midnatt hade Janis lyckats få mamman att släppa taget. Men inte förrän hon hade gjort den där nätbeställningen på Tramadol. Det tog emot, men det kändes enklast så. Hon är medberoende. Ett uttryck hon läst om, men inte riktigt förstod sig på. Janis drar fram sin mobiltelefon, slår av flygplansläget och söker på Google. Medberoende är ett beteende eller tillstånd som kan drabba personer som lever nära en missbrukare. Tillståndet innebär att man blir upptagen av att kontrollera och hantera den beroende. Det innebär att man anpassar sin personlighet och sitt beteende efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa. Ilskan väller upp i Janis, liksom lava innan ett vulkanutbrott. Hon försöker ju bara anpassa sig och hjälpa sin mamma, genom att ta hand om allt det praktiska i hemmet. Om hon underlättar för mamma, så kanske hon mår bättre, och behöver inte ta sina huvudvärkstabletter. 

  ”Vad f-n tror du? Jag lurar bara mig själv.” Janis önskar att hon kunde tala vett i sig själv. Hon försöker göra saker och ting bättre, men det leder aldrig någonstans. Och igår beställde hon mer droger till sin mamma, för hon tänkte att hon ”hjälpte till”. Och visst hjälpte det om mamma fick sin Tramadol, för då slapp hon få abstinens och åka till Akuten, där hon riskerade att bli illa behandlad. Eller ännu värre, få morfinsprutor. Detta kunde ske då och då, när medicinen tog slut. Efter ett Akutbesök brukade mamma må ännu sämre, vilket resulterade i att hon tog fler tabletter för att få bukt på sin huvudvärk. 

  ”Skärp dig då! Hur jä-la naiv får man vara!” Ilskan som vält upp inom henne, förbyts mot desperation. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Janis vet innerst inne att mamma kommer göra sina val, oavsett vad Janis gör eller inte gör. Hon kan inte vinna. Bristen på kontroll, får ångesten att växa. Det är då hon skär sig. Janis lyfter på täcket och tittar ner på låret. Såret är fint omlagt med kompresser och tejp. Hon ser att det har blött igenom lite.

  ”Jaha, så nu har du börjat skära dig på låren?” mumlar hon dystert för sig själv, medan hon samtidigt njuter av att känna den stramande känslan i såret. Hellre den smärtan än att bli uppäten av Ormen. Igår hade hon trott att hon skulle dö, innan hon satte kniven i låret. 

  Trots den tidigare timmen, tänker Janis att Greta säkerligen sitter vaken vid sitt köksfönster. Istället för att stänga ytterdörren varsamt efter sig, smäller hon igen den så hårt hon kan. Hon föreställer sig sin mamma vakna med ett ryck, panikslagen. Hämnden känns förvånansvärt skön. Som en len smekning mot kinden. En tröst som får henne på bättre humör. Innan hon går upp till Greta, springer hon över gatan till kvarterets När livs och frågar om de har kartonger som de vill bli av med. ”Ta vad du vill ha” säger butiksbiträdet och visar vägen till varuintaget på baksidan. Janis lyckas bara få med sig fyra stycken banankartonger, men det är ju alltid en början. 

  ”Jag kommer gärna tillbaka, om jag får?” säger Janis och lämmar mannen med ciggen i munnen. 

  Greta går fortfarande runt i morgonrock när Janis ringer på dörren. Janis läser snabbt av hennes ansiktsuttryck, och drar slutsatsen att hon är välkommen. Banankartongerna ställer hon i vardagsrummet och tillsammans går de vidare in i köket. Det doftar nybryggt kaffe, men Greta gör i ordning en tekanna. Janis slår sig ner vid köksbordet. Hon ser hur Greta varsamt heller te i en Mon Amie kopp och fyller sedan i med en stor sked honung.

  ”Idag tror jag att vi behöver lite förstärkning,” säger hon som om hon ser något i Janis ögon. ”Honung är gott för själen. Och förkylningar, icke att förglömma, denna regniga sommar. När ska vi få sol och värme?” 

  ”Jag har tänkt”, säger Janis med beslutsamhet. ”En del skänker vi och en del säljer vi.” Greta noterar med glädje, att Janis använder ordet ”vi”. Janis fortsätter delge sin plan. ”Vi packar ner det som du vill skänka och ber någon hjälporganisation komma och hämta grejerna. Jag vet vilka vi ska ringa. De tar möbler också! Annat mer värdefullt eller användbart, kan vi lägga ut på Blocket. Jag kan göra det åt dig, det är enkelt. Sen kan jag försöka vara här så mycket som möjligt, för att assistera dig när köparna kommer och hämtar grejerna”. Det känns som en lättnad för Janis, att få något att göra. Enkelheten i den nyfunna vänskapen förvånar henne lite, och hon känner en gnutta hopp om att den här sommaren kan bli annorlunda. Greta hade inte tänkt lägga tid på försäljning, men Janis är eld och lågor. Tillsammans går de runt i lägenheten, skriver listor och sörplar te. De turas om att springa på toaletten. 

  ”Det finns många utsatta människor i Malmö, ska du veta. Jag tror jag vill jobba med något sånt när jag blir stor. Socionom eller kurator. Vi får se.” Det känns skönt att prata med Greta. Hon lyssnar, men lägger sig inte i. I anteckningsboken skriver Janis att porslin och glas i Köksskåpen och Vitrinskåpet, går till försäljning. Greta sätter sig en stund. Hon lägger upp benen på pallen. De värker. Svullnaden spränger. Imorgon kommer Mona och lindar om benen.

  ”Känns det jobbigt att göra sig av med allt det här?” Innan hon svarar, låter Greta blicken vandra genom rummet.

  ”Nej, jag har sinnesro. Det är bara saker. Döden kommer förr eller senare och mina fina Cherryglas exempelvis är inget jag tar med mig till himlen”, säger hon och plirar lite med ögonen.

  ”Tror du på det där? Jag menar ett liv efter döden?” Frågan kommer ut mer avvisande än hon hade tänkt sig. Egentligen är hon väldigt nyfiken på vad Greta skall svara. Hon har aldrig träffat någon som faktiskt tror på Gud och allt det där. Själv är hon varken döpt eller konfirmerad. 

  ”Det finns mycket som vi aldrig kommer få svar på. Saker som är svåra eller rent av omöjliga att förklara. Det är ju ingen vetenskap precis. Men det är ju därför det kallas för en tro. Jag hoppas innerligt att det är sant! Det har alltid känts så. Den som söker han skall finna, står det i Bibeln. Jag skulle säkert ha blivit Hindu om jag vuxit upp i Indien. Där hade jag kanske funnit Vishnu, eller vad de där gudarna heter.” 

  ”Men tänk om du har fel?”

  ”Ja, men då har jag ju ändå haft mycket glädje och tröst tack vare min tro. Den skänker mig trygghet. Att veta att jag inte är ensam, även om det ofta känns så. Du vet jag pratar ofta med Gud, och då får jag en känsla av att det ordnar sig. Tror du på något?” Greta ser på Janis som drar nervöst i sina tröjärmar. 

  ”Jag tycker det låter hemskt det där med synd och syndare. Du få och du får inte. Jag har aldrig känt mig dragen till det. Och om Gud är god, varför finns det då så mycket ont i världen?” 

  ”Bra frågor!” svarar Greta. ”Vet du vad, Gud älskar syndare!” Hon ler stort mot Janis, som ser oförstående ut. Sedan sträcker hon sig för att hälla upp mer te, men kannan är tom.

  Mona tittar besviket på Greta. Hon skakar på huvudet. ”Vad har du gjort, dansat polka med grannen eller?” Lindan har kasat ner och ligger inte längre i det fina mönstret av åttor som Mona gjorde när hon var på besök sist. Vågen visar ett par kilo för mycket och Mona tar fram sin Hemsjukvårdsväska. ”Nu får vi sätta vätskerestriktion på dig min kära Greta. Du får inte dricka mer än en och en halv liter vätska om dagen.” Hon låter bestämd men alltid med en varm blick och en varsam hand. Under tiden benen lindas, talar de om sommaren på Österlen. Medan Mona pratar, och berättar om familjens utflykter, fantiserar Greta om småbåtshamnen i Kivik. När hon är klar, går Mona fram till köksbordet. ”Jag lägger i en extra dos vätskedrivande i din dosett idag och även för de två kommande dagar. Glöm inte väga dig. Du måste se att vikten minskar, annars får du ringa.” Greta sitter kvar i sin fåtölj med benen fortfarande vilande på fotpallen, när Mona skyndar vidare. Tystnaden lägger sig som ett lock över hemmet. Sekundvisaren på vägguret i köket tickar. Hon andas tungt och sluter ögonen. Framför sig ser hon hur Gunnar som går runt i växthuset och sköter om sina tomatplantor. Min lilla trädgårdsmästare, brukade hon kalla honom. Det var ett praktfullt växthus som han byggde själv, av gamla fönster. Han var en begåvad man, det gick inte att ta miste på. Med många strängar på sin lyra. Sina förmågor hade han ärvt av sin far, som både snickrade hus och möbler. Men Gunnar kunde även laga mat, sy och rå om en trädgård. De hade aldrig tråkigt tillsammans. Hade aldrig tråkigt tillsammans, tänker Greta dystert och slår upp ögonen. Utan honom har livet varit ganska slätstruket. Hon ser på tavlan, av hamnen i Kivik. Nej, nu få jag se till att komma dit, så jag kan komma vidare. Hem till Gunnar. Hon går bort till sin garderob och börjar riva ut plagg efter plagg. När hon är färdig, hänger där endast en klänning, en blus, en kjol och ett par byxor. Mer ska hon inte behöva. Hon ska ju inte leva så länge till.

  Janis dyker upp vid lunchtid, och Greta värmer på maten i plastlådan. Den här dagen serveras det ugnsbakad sej med örttäcke och kokt potatis. När de ätit färdigt, börjar Janis packa ner glas och porslin. Hon har besökt närbutiken och hämtat hem fler kartonger. Flitigt arbetar de under tystnad. En tystnad som inte är tom, utan är fylld med sinnesro. Greta svarar på Janis frågor, går runt i lägenheten och markerar möbler som ska bort, med en bit tejp som hon fått av Janis. Hon måste ideligen ta pauser och springa på toaletten. Det råder ingen tvekan om att den vätskedrivande tabletten har effekt, konstaterar Greta tacksamt. När Janis är klar med köksskåpet och vitrinskåpet, ber hon Greta titta på några bilder. Hon har fotograferat allt, innan hon packade ner det i lådorna. Nu är frågan om Greta godkänner att hon lägger ut detta på Blocket? Hon har en idé om hur mycket hon ska ta betalt, och Greta blir imponerad över hur företagsam den unga kvinnan är. Sagt och gjort. Snart har ett flertal annonser lagts ut, på både det ena och det andra. 

  ”Hur bråttom har du, med att bli av med allt det här?” frågar Janis. ”Jag kan ringa till Öppna Hjärtat och fråga om de är intresserade av att hämta lite möbler? Men du ska ju inte dö än, så då är det väl ingen brådska?”

Överrumplad av frågan, ber Greta om ursäkt och går på toaletten igen. Hon behöver lite betänketid innan hon svarar. Hur ärlig ska hon våga vara? De har nyss lärt känna varandra. Greta låtsas spola i toaletten innan hon går tillbaka till Janis. Väl tillbaka i vardagsrummet, berättar hon om saknaden efter Gunnar. Om deras liv tillsammans, och om sorgen efter hans död. Hon berättar hur svårt det är att leva utan sin andra hälft, som hon levt tillsammans med i 66 år. När han plötsligt dog i en hjärtinfarkt, tappade hon förmågan att navigera. Hon slutade till och med att gå till kyrkan, för att det påminde henne om den tomma platsen intill henne på kyrkbänken. Gunnar kunde sjunga. Utan hans stämma ekade psalmer tomma och ihåliga. Hon valde att stanna hemma istället och tittade eventuellt på någon gudstjänst på Tv. Med åren blev hennes hjärta svagare och hon orkade inte ta sig ut. Hon slutade besöka kyrkogården för att den låg för långt bort. Hon har säkert inte varit där de senaste fyra åren, men gravplatsen tar kyrkvaktmästarna hand om, det har hon sett till. Greta tystnar. Det blir en lång paus innan hon fortsätter. Janis sitter tyst och lyssnar. Hon vet mer än väl värdet av en god lyssnare.

  ”Jag antar att jag är redo att dö” säger Greta försiktigt. ”Jag är 85 år. Jag har levt ett långt liv.” Återigen den vilsamma tystnaden. Hon ser på Janis som ser rakt in i hennes ögon, och det slår henne ännu en gång, att grannflickan ser äldre ut än sina 17 år. Mognaden i hennes ögon, berör. Greta känner kinderna hetta. Det är första gången på tio år som hon pratar med någon om saknaden efter Gunnar. Tacksamheten bultar i hjärtat. Hon har inte nämnt något om morfintabletterna, men hon har lyckats hålla sig sig till sanningen. 

  ”Har du någonsin smakat Falafel?” frågar Janis med ett brett leende. ”Om du aldrig smakat Falafel, måste du göra det innan du dör!” 

Greta kan inte hålla tillbaka skrattet. Det bubblar fram inom henne. Ett förlösande skratt som bryter sorgens och saknadens bojor. 

  Tillsammans tar de hissen ner. Greta har lånat ut Gunnars regnjacka till Janis. Den är för stor, kan de båda konstatera, men den fyller sin funktion. Hon är vacker i den gula jackan och de bara sommarbenen. De promenerar långsamt bort mot det Falafelstånd som Janis försäkrar, gör den godaste Falafelrullen i hela Malmö. Medan de går försöker hon förklara innehållet i denna rulle, och Greta frågar lite trotsigt om Janis smakat Kåldolmar.

  Den kvällen går Greta till sängs med en kvardröjande vitlökssmak i munnen. Rullen hade varit precis så god som Janis lovat. Lite svårtuggat med alla grönsaker, och det vita tunnbrödet, men det berodde ju inte på maten utan hennes tänder. Greta drar upp täcket mot hakan. Det värker i kroppen och hon fryser. Måltiden intogs sittande på rullatorn, i det ljumma sommarregnet. Förvisso hade de fått skydd av det lilla plasttaket, men våta och kalla blev de ändå. Trots sin frusenhet, känner hon en glöd inombords. Fylld med tacksamhet över den fina vänskapen som vuxit fram mellan henne och grannflickan på så kort tid, sluter hon sina ögon och lyssnar på regndropparna som smattrar på fönsterbläcket. Hon drömmer sig bort till Kviks hamn, havet och den stekta sillen. Innan sömnen tar vid, har hon bestämt sig för att bjuda med Janis på utflykten. 

Nästa morgon vaknar Greta av att sängen är blöt. Hon fryser. Med en darrande hand känner hon efter under rumpan. Har jag kissat på mig? När hon vrider huvudet mot nattduksbordet, för att se på klockradion, känner hon en skärande smärta i nacken. Försiktigt tar hon sig upp och sätter sig på sängkanten. Huvudet bultar. Hon blundar och låter åter igen handen utforska lakanen. Nej, det måste vara svett. Det luktar ingenting. Greta känner en matthet skölja över henne, och hon måste lägga sig ner igen. Nattlinnet borde hon nog byta ändå, tänker hon förnuftigt. Hon trycker upp kroppen och reser sig försiktigt, med ena handen på sängbordet och andra vilandes kvar på sängkanten. Yrseln stiger upp mot huvudet och det börjar tjuta i öronen. Greta låter kroppen falla tillbaka ner i de fuktiga sänglakanen. Orken smälter bort som snö på våren, och det enda hon kan tänka sig är att somna om. Trots att åskans oväder råder i huvudet och det känns som om det ska sprängas, somnar hon kort efter att huvudet landat på kudden. 

  Greta ligger som i dvala, när hon på avstånd hör ett bultande ljud. Ljudet låter avlägset men samtidigt fasligt högt. Hon vill skrika tyst! men hon kan inte. Är jag vaken? tänker hon. En tung dimma sänker sig över henne, och återigen tar sömnen vid. 

  Janis står utanför Gretas lägenhet och bultar på dörren. I flera minuter har hon stått här, utan att höra någon rörelse inifrån lägenheten. Tanken på att Greta möjligtvis har tvättid, slår henne och hon slänger sig ner för trappan istället för att invänta hissen. Tvättstugan är låst och där finns inga tecken på att någon har startat tvättmaskinerna. Janis försöker minnas om Greta sagt något om ärenden eller dylikt, som var inplanerade denna förmiddag. Men det känns osannolikt, eftersom de kommit överens om att Janis skulle komma över och äta lunch tillsammans med Greta. Flera personer har ringt på annonserna, och Janis har bett Öppna Hjärtat komma förbi idag och hämta upp några saker. Med stora kliv springer hon upp för trapporna igen. Med andan i halsen fortsätter hon ringa på dörrklockan och ömsom knacka och ömsom bulta på dörren. Inget händer. Janis lyfter på locket till brevinkastet och ropar,

  ”Greta, är du där?” Hon trycker örat mot öppningen. ”Hallå! Greta!” Hon väntar. En känsla av oro stiger inom henne. Men inte den vanliga sortens oro. Hennes instinkt säger henne att något har hänt. Vad borde jag göra? Hon provar ropa in i brevinkastet igen. Den här gången tycker hon sig höra något. Inbillar hon sig eller var det en rörelse? 

”Vad fan Greta”, Janis börjar tala högt till sig själv för att skynda på tankeprocessen. ”Ska jag ringa 112 eller kan jag få tag i en vaktmästare som kan bryta upp låset?” Plötsligt minns hon Gretas dosett med mediciner på köksbordet, och allt prat om hemtjänst och hemsjukvård, den första gången de åt lunch ihop. Janis drar fram mobilen från bakfickan. Hon googlar fram Malmö Stads hemsida och försöker hitta ett telefonnummer. Hon ringer växeln. Signalen går fram. Tonen ekar i örat medan Janis vankar av och an i hisshallen utanför Gretas lägenhet. En kvinna svarar och Janis förklarar snabbt att hon försöker få tag i hemsjukvården. Det gäller en granne. Kvinnan vill veta vilken stadsdel de bor i. Janis har ingen aning. Sorgenfri kanske? Kvinnan svarar att Sorgenfri ligger i en stadsdel, men det kan antingen vara Centrum eller Södra Innerstaden. Vilken gata bor de på? Janis anger gatunamnet och kvinnan ber henne vänta ett ögonblick. Tystnaden i luren får Janis att hoppa upp och ner på stället där hon står. Det går för långsamt. Hon känner att hon börjar förlora kontrollen. Ormen rör på sig. Magen krampar. ”Södra Innerstaden”, svarar kvinnan i telefonen. Hon frågar om Janis vill bli kopplad eller om hon vill ha numret. Janis blir kopplad. Tonen ekar återigen i hennes öra. Signal efter signal går fram, utan att någon svarar. Det som inte får hända, händer. Telefonsvararen går på! 

  ”Hej du har nått distriktssköterskan Mona och jag kan inte ta ditt samtal just nu, men lämna namn och telefonnummer så återkommer jag när jag får möjlighet till det. Vid akuta ärenden, ring 112.” 

Janis lägger på och ringer 112. 

  En halvtimme senare har ambulansen anlänt. Två stora män, som närmast liknar väktare, frågar ut Janis. Janis försäkrar dem att Greta är där inne i lägenheten. Hon tvivlar inte en sekund längre. Hon har hört rörelser och jämmer. De förklarar att de lyckats få tag i distriktsköterskan Mona, som anländer kort därefter och låser upp ytterdörren. Tillsammans tågar de in i lägenheten. De finner Greta i sängen. Plaskvåt och med rosiga kinder. Ambulanspersonalen arbetar metodiskt. De tar en massa kontroller, medan Mona talar lugnande till Greta. Hon har 39,3 graders feber, lågt blodtryck och en syresättning som enligt ambulansmannen inte är så imponerande. Dessutom rapporteras att pulsen är hög, vilket kan indikera att hon sannolikt har fått en blodförgiftning. 

  Janis som står i dörröppningen, går och sätter sig i fåtöljen i vardagsrummet. Hon känner sig svimfärdig. Hon minns deras samtal om döden. Gretas längtan och saknad efter Gunnar. Men inte nu, väl? Hon hör ambulanspersonalen prata med Mona. De diskuterar om de ska ta in henne till sjukhus eller inte. Janis förstår inte deras resonemang, men vissheten om hennes inställning till döden, får Janis att tvivla på om Greta skulle acceptera en inläggning på sjukhus. 

Mona kommer fram till Janis. ”Hej, vi har inte träffats tidigare. Är du släkt med Greta?”

”Ja”, svarar Janis innan hon hinner tänka sig för. Hon ser blygt på Mona, som hukat sig ner vid hennes sida. ”Hon är som en mormor för mig”. Orden låter som en viskning, men känns äkta och fyller Janis med sorg. En stilla strid av tårar faller ner för hennes kinder. ”Ska hon dö?”

  ”Vi tror hon fått en lunginflammation. Det låter så på andningen. Hon är gammal, som du vet, och hennes hjärta är svagt. Ambulansen kommer ta in henne till sjukhuset och där kommer de ger henne behandling. Om du lämnar ditt telefonnummer till dem, som närmast anhörig, så kommer du bli kontaktad när hon väl hamnat på en avdelning. Okej?”

  De lyfter över Greta på en brits och rullar iväg med henne. Mona följer med ambulanspersonalen ut, medan Janis stannar i lägenheten. Tomhetens eko studsar mellan väggarna när det gått. Janis får en impuls att springa ner till sig, dra kniven över armen och låta ormen lämna kroppen. Hon behöver känna något annat. Smärtan, mörkret, döden, kramar ut allt liv hur henne. Hon måste bort. Janis tar några snabba kliv ut i hallen och passerar sovrummet. Hon hejdar sig. Hon har aldrig varit i Gretas sovrum. Nyfikenhet växer och leder stegen in i rummet. Sängen har lämnats obäddad. Intill den står ett litet nattduksbord. På det en klockradio och ett par glasögon. Intill radion ser Janis ett litet fotografi av Gunnar. Ögonen bakom de runda glasögonen, ser vänliga ut, och det försiktiga leendet ger ett varmt och inbjudande intryck. 

  ”Hej”, viskar Janis. Persiennerna är fortfarande neddragna. Det dunkla ljuset skrämmer henne lite, så hon drar upp dem för att se bättre. Med försiktiga steg går hon längre in i rummet, för att ta en närmare titt på Gunnar. Han fortsätter att le vänligt mot Janis. I nattduksbordet finns en liten låda. Janis drar ut den och finner några smycken, fler fotografier och en liten anteckningsbok. Hon tvekar. Ska hon våga öppna boken och läsa? Hon känner sig som en inkräktare. Men om Greta dör nu, har det ingen betydelse, försäkrar hon sig själv. De har bara umgåtts i fyra futtiga dagar. Fyra dagar som närmast känns som fyra månader. Så fyllda av innehåll och mening att Janis måste räkna på fingrarna för att tro att det är sant. Hon bläddrar lite snabbt igenom den lilla anteckningsboken, som för att scanna sidorna. Det ser ut att vara en dagbok. Hon slår upp första sidan och ser att Greta skrivit, med darrig handstil, Tacksamhet. Hon vänder blad.  Skriften är daterad första juni. En relativt ny bok, konstaterar Janis. Hon minns ett program med Ophra Winfrey, som handlade just om Tacksamhetsdagböcker. Att varje dag skriva ner något man var tacksam över. Greta har skrivit en eller två meningar på varje sida. Hon är tacksam över små saker, tänker Janis. Att Mona stannade och drack kaffe med henne. Eller att hon hört ett bra radioprogram. Hon skriver också att hon är tacksam över att de fått nya tvättmaskiner i tvättstugan. Men sedan faller Janis blick på de datum som just passerat. Där skriver Greta desto mer. Tack för Janis. Tack för att hon ger mig livsglädjen tillbaka. Tack för samtalen och skratten. Trots regnet där ute, har hon kommit med ljuset. Tack för hjälpen hon ger, hennes klokhet och målmedvetenhet. Min stundande död tänker jag inte längre på. Mitt självmord har jag lagt hyllan, och det är jag tacksam över. Janis slänger tillbaka boken i nattdukslådan. Som om hon bränt sig. Skärrad reser hon sig upp. Lämnar lägenheten och går ner till sig.

När Greta vaknar ligger hon i en sjukhussäng. Hon ser sig omkring. Insikten smyger fram och lägger sig som en tyngd över bröstet. Hon är ensam. De vita väggar och de vita sängkläderna, påminner henne om himmelen. Hon ser en droppställning intill sängen och en plastslang som löper in i armvecket. Jag är inte död, tänker hon med viss besvikelse. Huvudet bultar och Greta sluter ögonen i ett försök att samla sina tankar. Minnen från morgonen återkommer. Men därefter är det tomt. En minneslucka. Hon har inget minne av någon transport till sjukhuset. Ögonen förblir slutna, medan hon drar slutsatsen att hon insjuknat i någon sorts infektion. 

  Greta hör steg utanför. Två vitklädda flickor kommer in i rummet, och går fram till sängen. De fäller ner sänggrindarna samtidigt som de hälsar vänligt. De förklarar att de ska hjälpa Greta med morgontoaletten. Greta nickar, men är inte helt säker på vad de menar med ordet ”morgontoalett”. När de sedan lyfter på täcket, får hon en chock. Allt hon bär på sig är ett kort, vitt bomullslinne. Nedtill är hon blottad. Inga trosor, bara skinn. Hon flämtar till, och sträcker sig mot täcket, men hon når inte. Flickorna för varsamt bort hennes händer och försäkrar Greta att hon är för svag för att komma upp och tvätta sig själv. 

  ”Det är ingen fara”, försäkrar de henne. ”Du kom in med ambulans igår, och nu när febern gått ner har du svettats mycket. Vi behöver bara tvätta dig lite”. Hon vill inte ha deras hjälp, men orkar inte protestera. Hon vill bara sjunka genom sängen. Ner, ner så långt hon kan komma. Ner till dödsriket. Ingen ska få se henne så här.

  Flickorna står på varsin sida om sängen och pratar med varandra. De pratar som om Greta inte existerade. Plötsligt känner hon den våta tvättlappen som tvättar huden, med yviga, snabbar rörelser. 

  ”Ett, två, tre lyft”. De vänder henne på sidan. Sedan tvättas hon mellan skinkorna, hårt och beslutsamt. Greta jämrar sig, det är allt hon förmår, utmattad som hon är. Kanske har de bråttom till sin frukostrast? tänker hon bittert. Hon försöker signalera att de ska sluta, men de bara fortsätter. Kort därefter tar de fram torra handdukar, baddar och stryker överallt där de kommer åt. Sedan läggs hon över på rygg igen.

  ”Snart blir det frukost”. Det vita blommullstäcket, läggs över Gretas kropp. Greta ser in i ett vackert flickansikte. Flickan klappar henne varsamt på kinden. 

  ”Jag är inte hungrig”, försöker hon svara. Men rösten låter bara som en tunn viskning. ”Jag ska inte äta, jag ska sluta andas, sluta leva”. Flickorna lämnar rummet. 

  Är det här en mardröm? Är det Gud som straffar mig, för att jag planerade att ta saken i egna händer? Hon riktar blicken mot taket. I tanken formar hon en bön, där hon kastar ut sin ilska mot Gud. Som en flodvåg, svämmar all hennes besvikelse över. Ilskan övergår i förtvivlan och när huvudvärken kramar om hennes 85 åriga huvud, kan hon inte hålla tillbaka tårarna längre. Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig… Greta tänker på Kristina’s vackra, melankoliska sång. Samtidigt som hon hör den i sitt bultande huvud, letar sig glittrande solstrålar in i sjukhussalen. Solstrålarna landar på Gretas bröst, och ligger där som en glöd över hjärtat. En gyllene strimma av hopp. En varm beröring från himmelen, och Greta påminns om att hon inte är ensam. 

  Frukosten kommer in på en bricka, som ställs på ett sängbord intill sängen. Som magi får sköterskan huvudändan att höjas. Sakta men säkert lyfts Greta upp så att hon hamnar i en nästintill upprätt ställning. Bordet skjuts varsamt på plats, så att den svävar en bit ovanför Gretas mage.  

  ”Försök äta lite”, säger sköterskan. Det är en äldre kvinna denna gång. ”Vi är lite sena med frukosten. Ronden börjar nu, så vi kan tyvärr inte hjälpa dig. Men vi kommer och tittar till dig”. Sköterskan skyndar vidare. Greta känner doften av kaffe. Hon granskar frukostbrickan och konstaterar att hon inte kommer orka äta vare sig gröten eller ostmackan. Förutom kaffet, står ett glas med juice och en liten plastmugg med en gulaktig vätska. I en liknande plastmugg ligger några tabletter. Mina mediciner, gissar hon. Hon försöker lyfta högerhanden. Den känns tung som bly. Och när hon försöker lyfta kaffekoppen, inser hon att styrkan inte finns där. Hon är nära på att tappa koppen i knät, men istället tippar hon ut kaffet över assietten med ostmackan. En lång och tung suck, lämnar hennes mun. 

  Samtidigt som hon sluter ögonen, hör hon någon komma in i rummet. Utmattad behåller hon ögonen slutna och låter uppgivenheten pysa ut, 

  ”Jag klarar det inte. Det går inte”. Varpå en välbekant röst svarar,

  ”Jag kan hjälpa dig”. Greta slår upp ögonen och där står Janis. Den bleka porslinshyn och det ljusa håret, glänser i solens strålar. Hennes räddande ängel har kommit för att bistå henne i nöden. 

  Solen har äntligen hittat fram till de utsvultna skåningarna. Varje dag kommer Janis på besök. Hon lämnar den sovande lägenheten klockan åtta på morgonen och cyklar till När livs’et där hon köper sig en fralla. Sedan fortsätter hon vidare till sjukhuset. Janis sitter på en stol intill sjukhussängen. Hon assisterar vid måltiderna, och ser till att hennes gamla vän får den hjälp hon behöver. Första dagen sov Greta mest. Under de kommande par dagarna, återfår den gamla vännen sin energi. Med krafterna, återkommer förmågan att ta hand om sig själv. Tiden innan och efter Gretas ambulansfärd till sjukhuset, är fragmenterad. Gretas minnesbilder är vaga och Janis får om och om igen berätta om hennes insjuknande. En morgon när Greta känner sig lite mer som sig själv, berättar hon om den förnedrande morgontoaletten, och de två vännerna fnissar lite generat. De pratar förtroligt med varandra.

  Janis uppskattar att Greta pratar med henne som om hon var en vuxen. Det är fint att bli tagen på allvar. Till och med tystnaden, upplevs behaglig, som en dimma som sveper mjukt genom rummet. En eftermiddag berättar Greta om hennes barndom. Hon växte upp på en lantgård, och uppväxten var fattig. Både ekonomiskt och emotionellt. Trots stora skillnader, känner Janis igen sig i Gretas berättelse. Det är något med det kyliga avståndet mellan en förälder och ett barn. Förväntningarna som ofrivilligt läggs på barnet. Hon i sin tur, förklarar för Greta hur det fungerar med socialbidrag eller sjukförsäkring. Hon och hennes mamma har precis så de klarar sig. Greta lyssnar. 

  Janis sträcker sig efter mobiltelefonen som ligger på laddning, för att visa upp kalkylen över Blocket-intäkterna. Ena tröjärmen glider upp på underarmen och blottar hennes ärr. Reflexmässigt drar hon ner tröjärmen. Sedan kastar hon en hastig blick på Greta. Hann hon se? Greta nickar, för att bekräfta den outtalade frågan. Hon såg. Greta såg ärren och hon anar att där finns fler. Tystnaden som omsluter dem, trycker på från alla sidor. Det är som om tiden stannar och andetagen upphör. Janis ser ner på sina händer som krampaktigt håller ett grepp om tröjärmarna. 

  ”Lilla hjärtat”, säger Greta så småningom. När hon inte får någon reaktion, fortsätter hon med sin lena, varma röst. ”Kom här, ge mig din hand. Jag vill bara hålla den en liten stund. Får jag det?” Janis tvekar, innan hon varsamt för in sin hand i Gretas. Den åldrade handen är varm. Huden är mjuk och len som silke. Ådrorna som slingrar över handryggen, får Janis att tänka på Ormen. Det krampar i magen och Janis måste böja sig framåt, samtidigt som hon håller andan. Greta ser smärtan i flickans ansikte. 

  ”Ser du mina rynkor?” frågar Greta, men hon väntar inte på ett svar. ”Dessa har livet givit mig. Märken som visar att jag levt. Livet lämnar spår. Vi kan råka ut för saker. En brand, som lämnar kvar en svår brännskada. Andra saker som drabbas oss, syns inte på utsidan. Dina märken, älskade Janis, är yttre tecken på det som varit ditt liv. Jag säger varit, det hörde du väl?” Greta smeker Janis hand. Det går flera minuter innan hon fortsätter. ”Du är ung. Jag är gammal. Vi väljer inte våra föräldrar, det är ett som är säkert. Men du får välja nu Janis. Du får lov att välja.” Greta söker Janis blick. Och när hon fångar den, släpper hon den inte. ”Ärren kommer alltid vittna om vad du varit med om. Låt dem få göra det. Det var då, nu är nu. Tänk på vad vill du göra nu?” 

  ”Får jag cykla hem till dig? Jag vill det.”

  Janis slänger sig på soffan. Gretas lägenhet har blivit ganska tom. Men tavlorna och ljusinsläppet, skapar rymd och en annan sorts hemtrevnad. Hon ligger och stirrar upp i taket. Solens strålar landar på fönsterblecket, och reflekteras på väggarna och taket. Det bildar ett vackert mönster. Janis tänker på vad Greta sa. ”Det var då, nu är nu”. Vad menade hon egentligen när hon frågade vad Janis vill göra nu? Menade hon vad Janis ska göra av sitt liv eller vad hon ska göra åt hennes värdelösa livssituation med hennes värdelösa mamma? Janis lyfter sina armar, drar upp ena tröjärmen och granskar sina ärr. Trots att hon blivit ertappad, känner hon ingen lust att springa ner efter kniven. Hon vill inte skära sig. Inte längre. Hon vill inte leva så här. Greta ger henne styrka, och här i lägenheten finns ett hopp. På en soffkudde blöt av tonårstårar, somnar Janis utmattad och vaknar inte förrän mobilen ringer. 

  Det är mamma. Klockan är sju på kvällen och mamma undrar var dottern håller hus. Rösten är högljudd och tonen är skarp. Varför har Janis inte varit hemma och gjort sina ärenden? Listan över de inköp som mamman skrivit ner, ligger fortfarande på köksbordet. Har hon gått och blivit lat nu när det är sommarlov? När det kommer fram att Janis är hos Greta, blir det först tyst i luren och sedan börjar mamma flåsa tungt. Janis hör hur mamma tar ett djupt andetag och i utandningen väser hon att Janis lika gärna kan flytta hem till den gamla kärringen. Janis håller andan och förblir tyst. Hon har ingen ork att försvara sig. Tystnaden skriker, och gör Janis rastlös. Hon sätter sig upp i soffan. Det är mamma som bryter tystnaden och börjar jämra sig över sin huvudvärk. Janis mammas röst är knappt hörbar, när hon sedan säger, 

  ”Det är bra. Det är bra. Då har du någonstans att bo, när jag dör. Hej då Joppe”. Klick.

  Nu är det Janis som börjar jämra sig,

  ”Nej, nej, nej”.

  Hon börjar gå fram och tillbaka i vardagsrummet. Hon kan känna adrenalinet pumpa genom kroppen. Pulsen och andetagen ökar kraftigt och hon gör sig redo att springa hem. Ska mamma ta livet av sig? Frågan studsar i huvudet. Som ett eko, hör hon frågan om och om igen, utan att få något svar. Sedan dyker en annan tanke upp. Hon minns andra tillfällen då mamman hotat med självmord! För det var väl det hon precis gjorde? Känslorna stormar inombords och drar i henne från olika håll. Förtvivlan och förvirring. Rädsla och ilska. En del av henne vill rusa hem till mamma och be om förlåtelse. En annan del vill trotsa mammans utspel och stanna där hon är. Janis börjar sakta gå genom vardagsrummet mot hallen, och springer sedan ut ur lägenheten, ner för trapporna, två trappsteg i taget.

  Dagen därpå sitter Greta i sin fåtölj och återhämtar sig efter den långa hemresan från sjukhuset. Hon bor inte mer än 3 km från sjukhuset, men trots det tog det över en timme att komma hem. Sjukresebilen körde runt halva Malmö, innan den släppte av henne vid hennes port. Magen kurrar och hon ser fram emot att dela en lunch med Janis, som borde komma när som helst. Hon ser sig om i rummet, tillfreds med vad Janis åstadkommit. Ikväll ska hon skriva ner allt hon är tacksam över, i sin bok. Men först ska hon riva ut några sidor i anteckningsboken. Sedan ska hon spola ner Morfintabletterna i toaletten. Greta ska inte dö. Inte förrän Gud kallar hem henne. Livet har förändrats och hon har en uppgift som ännu inte är avslutad. 

  Greta sneglar på armbandsuret och undrar om Janis glömt bort lunchen? Blicken fortsätter sedan vidare, bort till tavlan över Kiviks hamn. Idag ska hon berätta för Janis om utflykten. Förhoppningsvis vill Janis följa med. Först måste hon återfå sina krafter förstås. 

  Igår när Janis kom inrusande i lägenheten, hade hon funnit sin mamma i sitt eget sovrum. Hon låg i Janis säng. Den rosablommiga handduken låg kastad på golvet. Vänster underarm vilade på magen, och blodet färgade den gråa collegetröjan röd. Mamman vred sitt huvud mot Janis,

  ”Se, vi är inte så olika du och jag Joppe”, hade hon sagt med ett snett leende. De hade stirrat på varandra, i vad som kändes som en evighet. Kampen mellan mor och dotter. Modern som alltid vann. Janis vek sig för motståndet, och gick fram till sin mamma. Minnena är fragmenterade. Janis minns att hon la om såret och hjälpte sin mamma i säng, medan hon bad tusen gånger om förlåtelse. Sedan låg hon sin säng och grubblade över vad som just skett. Klarvaken. Nu är nu. Vad ska du göra?

Janis går fram och tillbaka utanför vårdcentralen. Smärtan i maggropen gör att hon går framåtlutad. Det är som om djävulen själv sätter sina klor i henne allt hårdare, allt djupare. Smärtan hon känner nu, har hon aldrig upplevt tidigare. Hon måste bli fri! Det är nu eller aldrig. Hon vet att Greta väntar på henne. De har bestämt träff nu. Men Janis har fått andra planer, som inte kan vänta. 

  Efter en nästintill sömnlös natt, vaknade hon i morse och såg solens strålar söka sig in mellan persiennerna. När hon steg upp och drog undan gardinerna, lyste solens strålar på fönsterblecket. Det var ett näst intill gudomligt ljus, som bländade henne och fyllde henne med mod. Resten av morgonen stod hon och stampade framför spegeln i sitt rum. Kluven över sitt beslut. Vettskrämd för konsekvenserna. Varenda tanke skänkte tvivel. På något sätt har benen burit henne från sovrummet till Vårdcentralen. Nu ska hon gå in. Sanningen som ligger dold, ska komma upp till ytan. Hur kunde hon låta det gå så långt? Varför hade hon väntat så länge? Skammen stiger inombords och hon får kämpa mot tårarna. Inte gråta, inte gråta. Skärp dig! Du vet ju vad du måste göra. Ingen skam i det, det är vad Greta hade sagt. Nu är det mitt val. Mitt liv. Janis känner sig lite yr och tar ett steg bakåt för att luta sig mot husväggen. Sulan landar på en gammal snus. Var det ett tecken? Kanske en varning om faran som väntade där inne? Tanken avbryts av en kvinna med barnvagn, som vill passera. Kvinnan ler vänligt mot Janis och vänder sedan ansiktet mot sitt barn, med ett ännu större leende. En mamma som strålar likt en sol mot sitt barn. En mamma som är glad.   

Det var tack vare Greta som hon stod här. Valet var hennes. En äldre man gick förbi och tittade extra länge på Janis. Syntes det utan på? Innan han gick in på Vårdcentralen, gav han Janis en nick. Det tog hon som ett tecken på att tiden var inne.

Tack för att du har läst min allra första färdigskrivna novell.