AT läkaren

Bea stirrar ner på sina små händer. Den likbleka plasten stramar åt fingrarna och blänket från operationslampan, får händerna att se overkliga ut. De liknar proteser, tänker hon, och undrar om hon faktiskt kommer klara av att manövrera de vaxliknande fingrarna. Bea hör sina andetag studsa tillbaka mot munskyddet. Trotsiga och ovilliga andetag, som hellre andas frisk luft. Den morgonen hade Bea sett fram emot en förmiddag med administrativt arbete. Pappershögen hade hunnit bli alltför hög, och hon visste att patienter hört av sig till Vårdcentralen och efterlyst sina resultat från diverse undersökningar. Morgonen hade dock fått en oväntad vändning när schemat kastades om. Hennes nära vän och kollega ringde in och meddelade med uppjagad röst, att hon krockat med en liten lastbil.

Bea kastar iväg en tanke, en bön, till den högre makten och hoppas innerligt att Fia är oskadd. Blicken vilar fortfarande på händer. Hon känner sig som en betraktare, snarare än sin egen person. Det hårda, kalla ljuset träffar skalpellen, och avslöjade den finvågiga tremorn som smugit sig på. Någon intill henne harklar.

”Är doktorn redo?” Rösten får Bea att haja till. Sakta lyfter hon huvudet och blickar mot det håll där rösten kommer ifrån. ”Ska vi börja?” Det är svårt att avläsa sjuksköterskans ansiktsuttryck, men Bea anar en viss skepsism i rösten. Sannolikt är det tvivel, vilket inte vore så märkligt med tanke på att hennes förtrogna medhjälpare är två huvuden längre än henne och sannolikt lika gammal som Beas mor.

”Javisst!” Bea försöker låta stadig på rösten. Hon har gjort ingreppet flera gånger, men då har hennes äldre kollega assisterat och handlett. Nu är står hon här på egna ben. Utlämnad att utföra proceduren enligt konstens alla regler. Bea betraktar den brunsvarta fläcken på patientens överarm. Mest troligt rör det sig om ett Malignt melanom. Stor som en enkrona. Borde inte vara några bekymmer att få ihop såret efteråt, tänker hon medan hon föreställer sig snittet i huden hon strax skall lägga.

”Vi kanske ska börja med lokalbedövningen?” föreslår sjuksköterskan i vänligare ton. Bea ser att patienten börjar röra sig nervöst under operationsduken. Den blottade huden lyser gul, från spriten som använts för att desinficera området. Sjuksköterskan räcker fram sprutan med bedövningen. Bea skakar på huvudet och lägger genast tillbaka skalpellen.

”Tack”, svarar hon. Med varsam hand infiltreras huden med bedövning. Sjuksköterskan nickar gillande, och räcker henne sedan skalpellen. När Bea konstaterat att huden är bedövad, lägger hon snittet med drygt två millimeters marginal från leverfläcken. Ner till fettet i underhuden, tänker hon för sig själv medan hon arbetar metodiskt för att få bort den troliga cancern. Handen är stadig och hon känner hur kroppen slappar av. Axlarna faller ner och Bea utför ingreppet lika säkert som om handledaren varit närvarande. När hon sytt igen såret, tittar hon upp på sin sjuksköterskekollega och ber henne vänligt ta över. Sjuksköterskan meddelar patienten med gäll röst att proceduren är avklarad, tydligen lättad över att operationen gått bra. Patientens påföljande djupa andetag, avslöjar att även han känner stor lättnad.

När Bea sitter på sitt arbetsrum i slutet av dagen, knackar det på dörren. En varsam hand glider in i dörrspringan, och chefen sticker in huvudet.

”Får jag komma in? Har du tid?” Chefen väntar inte på svaret. ”Jo, det gäller den här orosanmälan som du skickade in häromdagen. Det var nämligen så att pappan dök upp i går, här på Vårdcentralen”. Hon pausar och tittar sedan allvarligt på Bea, som känner en stramande känsla i maggropen. ”Han klev in och frågade efter dig i receptionen. Han var märkbart uppjagad! Förde ett jäkla oväsen.” Bea känner sig plötsligt varm, och kastar en blick på fönstret som redan står lite på glänt. Det här förbaskade ärendet har skapat emotionellt kaos inom henne. Dagen efter att anmälan skickats in till Socialtjänsten, tvingades hon ärligt talat att ljuga när hon ringde in och sjukanmälde sig. Hon skyllde på migrän. Något hon aldrig haft.

”Vad ville han?” Bea föreställer sig vad mannen skulle ha gjort om hon varit i tjänst.

”Han skulle bestämt prata med doktor Bea Lindgren. Och innan vi meddelade att du inte var i tjänst, lät han alla på Vårdcentralen förstå att han inte skulle lämna, förrän han fått tala med ansvarig läkare. Han var oresonlig!” När chefen ser Beas chockerade ansiktsuttryck, ler hon lite välmenande och lägger huvudet på sned. ”Jag vet att det var svårt för dig att skicka in den där orosanmälan, och jag vill att du ska veta att jag stöttar dig till etthundra procent. Du gjorde rätt! Hans beteende säger mig att det finns något väldigt osunt i den familjen. Varför skulle han annars reagera så? Men jag fick honom att lugna sig, genom att lova honom att du ringer upp, så att ni får tala igenom saken!”

Hörde hon rätt? Bea tittar storögt på sin chef. Har chefen gått honom till mötes, och givit denna explosiva man, tillåtelse att skälla ut henne efter noter? För det var ju vad han planerade att göra. Han skulle säkerligen ställa Bea mot väggen och anklaga henne för att hon förstört hela familjens liv.

”Jag tror det är enda sättet”, fortsätter chefen. ”Annars kommer han bara återkomma. Bättre att ta tjuren vid hornen och prata med honom i telefon.” Bea tittar bort. Tidigare var hon paralyserad inne på operationsrummet, nu har hon återigen kastats in i ångestbubblan.

Telefonsamtalet går oväntat bra. Mannen på andra sidan luren har en ljusare röst än hon väntat sig. Någon utskällning får hon inte. Han uttrycker stor oro för barnen, och har börjat misstänka personalen på förskolan. Olika teorier om förövare, målas upp. Personen hon pratar med, kan rimligt vis inte vara samma man som fört oväsen på Vårdcentralen. Hon lägger sin förvåning till sidan och förklarar bakgrunden till orosanmälan. Det känns skönt att lägga över allt ansvar på Socialen, i hopp om att han aldrig mer ska höra av sig.

Väl hemma i lägenheten, ligger Bea i soffan med skor och kappa på. Bilden av barnen sitter som klistrad på näthinnan och tanken på vad de eventuellt blivit utsatta för, tömmer henne på energi. Har hon misstolkat hela situationen? Skulle hennes kollegor gjort något annat? Frågorna avlöser varandra och lämnar henne inte i fred. Svaren uteblir och tomheten gör henne rastlös. Bea kastar en blick på klockan och bestämmer sig för att gå ut och ta en drink.

Vännen ligger i soffan under en filt och tittat på en dokumentär, när Bea ringer.

”Skämtar du med mig!” svarar Fia. ”Jag vet att jag är alldeles för ung för att titta på det här vuxenprogrammet, men jag är för gammal för att gå ut och parta på en torsdag.”

”Vi ska inte parta, vi ska bara ta en drink!” försöker Bea. ”Jag behöver träffa dig!” Hon vet att det biter på Fia. De har varit vänner sedan läkarutbildningen, och deras vänskap är så viktig att de till och med sett till att få samma Vårdcentralplacering. Fia ställer alltid upp!

”Har du på dig cowboybootsen?”

”Mmm, kanske det.”

”Jag visste det, du vill ju visst ut och parta! Har du sminkat sig också?” Fia låter som en förälder som vet hur hennes dotter fungerar.

”Ja, men det är bara för att jag behöver pigga upp mig lite! Och du också, efter den där krocken i morse.” Något motvillig men med ett äkta skratt, säger Fia att hon går med på att ses på kvarterskrogen. Den som ligger mellan Fias och Beas lägenhet.

När Fia dyker upp, har Bea hunnit dricka en Corona. Det är höst, snart vinter, men smaken av lime piggar upp och hjälper Bea att glömma dagens orosmoln. Hon står i baren och pratar med bartendern, när Fia smyger upp bakom henne. De kramar varandra och Bea beställer genast varsin drink till dem. 

  ”Fan vad snygg du är Bea!” utropar väninnan. ”Vad är det vi firar?”

  ”Nej, är du galen! Jag låtsas bara att livet leker”, svarar Bea med ett skratt, redan smått berusad. Hon berättar genast om den tuffa arbetsdagen. Det känns skönt att få ösa ur sig de tunga erfarenheterna hon samlat på sig under dagen. När hon är klar, är glasen tomma och Bea känner sig nästan upprymd jämfört med hur hon mådde innan hon lämnade lägenheten. 

  ”Det är tur jag har dig”, säger hon till Fia som flinar till svar. 

  ”Du, jag har också något att berätta.” 

  ”Vaddå?” Bea spärrar upp ögonen och Fia låter henne hållas en stund, innan hon fortsätter. 

  ”Du vet min frisör, som jag berättat om. Den kortklippta, med grått hår och de coola örhängena. Jag bjöd ut henne häromdagen! Vi ska på date i helgen.” En rodnad breder ut sig på Fias kinder, och hon kniper ihop läpparna, som om hon försöker hålla tillbaka ett stort, strålande leende. 

  ”Du vågade! Grattis!” Bea beställer in två nya Corona. ”Och varsin Tequila, for old times sake!”

  Bea vaknar av att en fot vidrör hennes. Hon öppnar ögonen långsamt. Huvudet bultar och ögonlocken känns blytunga. Blicken fastna på en skitig fläck på lakanet. Hon lyfter huvudet och ser ner på en kudde hon inte känner igen. Långsamt börjar en insikt ta form. När Bea förstår att hon ligger i en främmande säng, känns det som tusen nålar i hela kroppen. Hon ser sig chockerat omkring, sedan tittar hon ner på sig själv och inser att hon är naken. Bredvid henne ligger en ung man med mörk kalufs och sover. Fan, fan, fan. Andetagen blir allt häftigare och hon känner en stigande puls som susar i öronen. Mannen ligger på mage, tillsynes naken, med ett lakan som vilar över höfterna. Ansiktet är bortvänt. Bea kan inte sluta stirra på honom. Hjärnan känns nollställd, som om den varit avstängd och precis slagits på. Panik, inte få panik! tänker hon för sig själv, medan hon sakta börjar röra sig ut mot sängkanten. Jag måste härifrån! Med flackande blick söker hon efter sina kläder. Golvet knarrar när hon trippar runt och letar. Hjärtat rusar och huvudet bultar. Trosorna finner hon på golvet intill en sliten, grön skinnfåtölj. Bredvid den står en vattenpipa. Tankarna rusar i huvudet som håller på att sprängas. Hon måste ha blivit drogad, tänker hon och kisar mot den immiga fönsterrutan, i ett försök att orientera sig. Baksmällans skoningslösa hämnd, insinuerar något annat. Lägenheten är stökig, kläder ligger utspridda och hon får titta ner i golvet för att inte trampa på något som riskerar att väcka främlingen i sängen. När hon är på väg ut i hallen är hon nära på att sparka omkull en flaska Rom. Det känns som om hon ska spy. Bea tar cowboybootsen i handen och skyndar sig ut i trapphuset.

  När Bea kommer ut på gatan, känner hon igen sig. Hon plockar upp telefonen och ringer Fia.

  ”Var fan är du?” svarar Fia. ”Jag fick säga att du är sjuk, eftersom du inte dök upp på jobbet i morse. Jag har försökt ringa dig, men din telefon är avstängd. Vad i helvete Bea!” Fia låter upprörd men egentligen är det rädslan och ovissheten som kokar över. Bea kastar en blick på klockan. Den är tio på förmiddagen. 

  ”Jag minns ingenting”, säger hon med svag röst. ”Jag minns inte ett jävla dugg.” Insikten sköljer över henne som en våg av isande kallt vatten. Hon börjar frysa. ”Vad fan hände? Var var du? Vem i helvete är det jag legat med?” Bea kan inte hålla tillbaka gråten. Hon börjar springa ner för gatan. Hon springer i sina boots, så snabbt hon förmår. Fia pratar i andra änden av luren, men Bea hör inga ord, bara en avlägsen röst. Hon är avskärmad. Paniken har tagit över och slutit sig om henne. 

  Bea ligger i sängen hela helgen. Alla gardiner är fördragna och mobiltelefonen är på ljudlöst. Hon faller in och ut ur sömnen. Drömmarna är fragmenterade, och handlar oftast om flykt. Jakten sker mestadels till fots och oftast i en mörk stadsmiljö, mellan gator och gränder. Bea försöker gömma sig. Förövaren är ständigt okänd, men ihärdig och närmar sig hotfullt. När jakten intensifieras och hon känner sig nära på att bli infångad, vaknar hon med ett ryck. För att sedan somna om och kastas in i den rådande desperationen. Emellanåt blir hon kissnödig och tvingas upp på fötter. Hon tassar i väg till toaletten, insvept i täcket. När hon torkar sig, undersöker hon underlivet med handen. Varje gång konstaterar hon för sig själv att hon är hel och oskadd. Samlaget måste ha skett utan våld och med hennes samtycke. På något sätt ger det henne en liten tröst. På tillbakavägen passerar hon köket och känner sig tvungen att ta ett glas vatten. Inte en enda gång under helgen, tar hon upp telefonen och noterar alla de missade samtalen från sin väninna. Fia vet så väl, att torsdagens fylla är ett enormt nederlag för Bea. Hon vet att sexet med främlingen, inte är det som trycker ner kompisen i dödsskuggans dal. Det är förnedringen. Det är den traumatiska insikten att Bea varit oförmögen att hantera alkoholen. Som barn till en alkoholist, borde hon veta bättre.

  När måndagen kommer, tvingar sig Bea i väg till jobbet. Hon sätter upp håret i en slarvig knut, tar på sig glasögonen och kliver in i rollen som läkaren. Stetoskopet hänger prydligt runt halsen och innan hon kliver ut i korridoren, tar hon sig en titt i spegeln. Hon stäcker på sig och säger till sig själv med ett påklistrat leende, ”du duger!”

  Mottagningen flyter på, Bea gör sitt jobb lika noggrant som alltid. Som vanligt blir hon försenad, och får börja med att be varje patient om ursäkt när hon välkomnar dem in på rummet. Det är inte hennes styrka, att säga nej. Hon klämmer in alla deras önskemål och försöker vara tillmötesgående. Det känns bra när personen lämnar hennes rum, nöjd och tillfredsställd med besöket. Då vet hon att hon varit en duktig läkare. Men det innebär att hon inte hinner med allt som en konsultation innebär, på avsatt tid, och får ofta jobba över. Nu är det lunch, men Bea sitter och dokumenterar. Det knackar på dörren. Fia kliver in. Under tystna kliver hon fram till Beas skrivbord och sätter sig ned på patienternas stol. 

  ”Hur mår du?”

  ”Skit.” Bea sjunker ner i kontorsstolen och sluter sina ögon. ”Men jag gör som mamma. Locket på.” Hon tar ett par djupa andetag innan hon tar sig mod och frågar; ”Vet du vem han är?”

  ”Nej. Jag gick tidigare. Du stannade kvar och pratade med Danne i baren. Jag försökte få med dig, men du ville inte gå hem.” Fia fnissar lite och skakar på huvudet. ”Det är inte så lätt när du blir så där berusad, då vill du inte att kvällen ska ta slut!” Sanningen är att kvällen inte kunde ta slut. Bea vet det så väl. Hon kunde inte trycka på stoppknappen. Det ena glaset avlöste det andra. Hon satt på ett skenande tåg och kunde inte förmå det att stanna. 

  Innan Bea går ner till lunchrummet, knackar det återigen på dörren. Det är städerskan som ber om att få komma in och tömma papperskorgen. Bea välkomnar henne in och de två börjar småprata. Städerskan beklagar sig över den onda ryggen, och berättar att hon väntar på en ryggoperation. Hon har fått diskbråck, som följd av alla åren med kroppsligt arbete. Bea är mån om att ha en god relation till alla sina kollegor, och lyssnar respektfullt på kvinnan i rummet där hon står och berättar om värken och hur hon inte har råd att sjukskriva sig.

  ”Du skulle inte kunna skriva ut en liten förpackning Citodon till mig?” Det är omöjligt att få tag i Ortopeden. De har lovat mig recept, men jag ser inte att det kommit in något på Apoteket.” Städerskan tittar ner i golvet och drar några tag med sopkvasten när hon ställer frågan. För första gången sedan hon klev in i rummet, är det tyst. När hon inte får något svar, söker hon läkarens blick. Överrumplad över frågan, börjar Bea ofrivilligt stamma.

  ”Det är ju bättre att din läkare på Ortopeden tar ansvar för din smärtbehandling.”

  ”Det räcker med ett litet recept, så ska jag fortsätta jaga dem på sjukhuset!” Bea känner sig trängd. Städerskan står i dörröppningen och blockerar hennes väg. Det knyter sig i magen och hon känner tröttheten skölja över henne.  

  ”Okej, skriv ner ditt personnummer här på blocket, så ordnar jag det efter lunchen.”

  I lunchrummet beklagar sig Bea, över den uppstådda situationen. Missnöjet gnager, och hon ångrar att hon inte sagt nej till städerskan. 

  ”Doctor Yes! Det är väl så de kallar dig Bea?” Reza flinar retsamt.

   Bea lägger ner besticken och tittar frågandes på Reza. Var det ett skämt eller menar han allvar?

  ”Visste du inte att du har ett smeknamn på nätet? Patienterna snackar ju med varandra, det förstår du väl. Du säger aldrig nej. Det sprider sig! Vill man ha något starkare, ska man gå till Dr Yes!” Bea känner kinderna hetta. Hon skakar på huvudet och försöker skratta med kollegorna när det gör sig roliga på hennes bekostnad. Sedan gör hon ett försök att försvara sig.

  ”Jag fick ju ärva alla Gunnars patienter. Han skrev ju ut allt möjligt!” Hon rycker på axlarna och avslutar sin lunch tidigare än de andra. 

  Samma eftermiddag har Bea ett inbokat besök med en medelålders man som ligger i skilsmässa. När han kommer in i rummet, räcker han över en chokladask.

  ”Jag vill bara säga tack, för att du lyssnar och hjälper mig.” Han lägger ifrån sig asken på skrivbordet, viker av med blicken och sätter sig ner. Bea har aldrig fått något av en patient förut. Hon skruvar sig på stolen. Även hon viker av med blicken och tittar oförstående på den gula Marabou asken. Vad ska hon göra? Säga tack? Får man ens ta emot gåvor av patienterna? Bea bestämmer sig för att inte kommentera gesten, och låtsas i stället som ingenting. Hon har försökt vara objektiv, professionell och opartisk i fallet som drabbat denna man. Men hon kan inte förneka att det sitter en snygg, 34 årig kille framför henne och efterfrågar hennes hjälp. Han sitter där i ljusblå jeans och vit T-shirt, och gnider sina händer mot varandra i ett försök att lugna sina nerver. Det ljusa håret faller ner i ansiktet. Bea rättar till sina glasögon och sätter sig längre bak på kontorsstolen, i ett försök att ta sig samman. Mannen förklarar att han knappt klarar av sitt jobb som lärare. Han och exhustrun ska snart mötas i rätten. Vårdnadstvisten ger honom sömnlösa nätter och han får gömma sig på skoltoaletterna när ångesten blir övermäktig. Han har haft panikångest förut, men det var länge sedan. På den tiden skrev den förre läkaren ut lugnande, som han kunde ta när ångesten blev omöjlig att kontrollera. 

  ”Det är det, eller sjukskrivning,” säger mannen med tårar i ögonen. Bea tar ett djupt andetag och låter tystnaden få vara ostörd. Hon tänker på smeknamnet Reza kallat henne och bestämmer sig för att säga nej. Men i samma stund som hon ska delge honom sin bedömning, börjar han gråta. 

  ”Jag klarar det inte. Jag kommer inte kunna närvara i rätten om jag inte får något som lugnar ner mig. Det känns som om jag ska kvävas.”

När Bea sitter i sin soffa den kvällen, känner hon en gnagande olustkänsla. Hon tar fram sin dagbok och börjar skriva. Hon behöver rensa tankarna. När inte det hjälper, tar hon på sig joggingskorna och beger sig ut i mörkret. 

  Asfalten är som alltid skoningslöst hård. Det känns stumt i både knän och vader, när fötterna landar på marken. ”En kort runda får det bli, för att lugna nerverna”, tänker hon i positiv anda. Den svala höstluften fyller hennes lungor och för ovanlighetens skull är det vindstilla. Bea släpper tankarna på jobbet och undrar lite försiktigt hur hennes mamma mår. Det var länge sedan hon ringde. Kontakten har glesats ut sedan mamman träffade den där yngre mannen, som nyligen flyttat in till henne. Hon ökat takten. Oron för sin mamma har alltid varit konstant, så länge hon kan minnas. Bea har aldrig kunnat stoppa lavinen av destruktiva händelser som i allt snabbare takt förstört mammans liv. Många chanser har utdelats. Stöd, behandling och dotterns ostoppbara engagemang. Men av någon outgrundlig anledning, som Bea aldrig förstått sig på, har mamma alltid valt alkoholen. 

  Tankarna på hennes mamma ger motsatt effekt, än den sinnesro hon hoppats finna under löprundan. Dessutom har det börjat smärta i Beas knän och hon bestämmer sig för att vända om. ”Det blev i alla fall ett kvarts varv kring kvarteret”.

  När Bea joggar ner för hennes gata, tycker hon sig se en man stå lutad mot väggen intill porten. Han står böjd över sin mobiltelefon. Huvan på hoodien är uppdragen över huvudet. Hon saktar ner farten, för att hinna observera om det är någon hon känner. När hon närmar sig, ställer han sig raklång och vänder sig mot Beas håll. Han för ner telefonen i fickan och förblir vänd mot henne, som om det var Bea han väntade på. Bea saktar ner farten ytterligare. En olustkänsla infinner sig. Mannen står bara där, vänd mot henne. Långsamma sekunder passerar. Plötsligt skymtar hon några mörka lockar intill öronen. 

  ”Helvete!” Bea viker hastigt av, in på en tvärgata. Hjärtat bultar. Tänk om det är han? Killen hon gick hem med förra veckan? Vad vill han? Bea har ingen som helst lust att möta främlingen. Någon ropar bakom henne,

  ”Vänta!”

Hon ökar farten. Det gör även hennes förföljare. Hon hör fotstegen närma sig, men vågar inte vrida huvudet och se sig om. Bea viker av ner på parallellgatan. Gatorna är tomma. Var är alla? undrar hon i panik. Ingen skulle se om hon blev överfallen. Varför springer han efter henne? Även om hon svettas, känner hon en isande kyla inombords. Hon måste öka farten. Hon springer allt hon förmår, ner för gatan. De fyra fotstegen ekar mellan husväggarna när de slår i asfalten.

  ”Du!” Mannen flåsar bakom henne. Bea vänder tvärt för att springa in på en annan gata. Hon glider på gruset. Höger knä slår i marken först, innan hon slår i höften. Nu är det kört! Adrenalinet pumpar i kroppen. Hon reagerar instinktivt, och reser sig utan att känna efter. Hastigt vänder hon in på en innergård. Hon måste gömma sig. Hon skannar av gården och ser ingen annan utväg än att hoppa ner i en av soptunnorna. När som helst kan han dyka upp. Bea lyfter på locket men det går inte. Knät för gör ont. I stället kryper hon in bakom den stora behållaren. Andetagen är snabba och ytliga. Tyst, tyst, försök vara tyst!  Hon lyssnar efter fotsteg. 

  Plötsligt hör hon något. Det är någon i närheten. Fotstegen är försiktiga, långsamma. Bea pressar ihop sina läppar. Hon håller nyckelknippan hårt i högerhanden, redo att slå till och försvara sig, om han dyker upp. Tystnaden ekar skrämmande på den mörka innergården. Hur länge ska jag sitta här? Knät värker. Hon måste ändra ställning. Bea försöker luta ryggen mot husväggen, men hon fortsätter glida. Det går inte att förhindra. När hon landar på rumpan, råkar fötterna putta till soptunnan som glider fram en aning. Förföljaren måste ha anat rörelsen. Fotstegen närmar sig. Det känns som om hjärtat ska bryta upp bröstkorgen inifrån. 

  En mörk gestalt tornar upp sig ovanför Bea. Hon vill skrika, men paniken har paralyserat henne.  

  ”Varför gömmer du dig?” Rösten är skrovlig, som om vålnaden rökt för många cigaretter i sitt liv. Utan att vänta på svar, rullas soptunnan fram, så att skenet från lyktorna på innergården, träffar Bea där hon sitter hopkrupen. ”Kom här!” Den äldre herren sträcker fram en hand. Det är en stor och kraftig hand, täckt med ett lager smuts. Bea grabbar tag i handen och låter sig dras upp på fötter. 

  ”Jag blev jagad.” Rösten skälver. Den bär henne knappt.

  ”Kom och sätt sig här borta på bänken”. Bea går på skakiga ben. Det känns som om hon sprungit ett maraton. Dränerad på energi, tar hon tacksamt emot den vänliga inbjudan och sätter sig ner på bänken. Hon ser sig om över axeln. Om han dyker upp, är hon i alla fall inte ensam.

  ”Det var fullt på härbärget, nere på stan,” säger den äldre herren, som om Bea ställt en fråga. Han är storvuxen och går med kutig rygg bort till sin vagn där han börjar fingra på sina ägodelar. ”Jag stannar här i natt, jag hittar alltid skydd någonstans.” 

  ”Så här års kan det ju bli väldigt kallt”.

  ”Jag har en bra sovsäck, liggunderlag och en pressening om det skulle behövas. Efter femton år, kan jag det här livet!” Han vänder sig om mot Bea och blinkar med ena ögat. ”Men man måste vara på sin vakt. Det är inte vädret som hotar skada en, det är människor. Oberäkneliga.” Det sista mumlar han fram. Som om han pratade med sig själv.

  ”Vad gjorde du innan du blev hemlös?”

  ”Jag var gift, hade jobb och bodde i ett hus borta på Jägersro. Det var inget fel på det livet. Jag var en duktig kock ska du veta, men det var stressigt. Kunde inte somna efter jobbet, så jag började spela. Speldjävulen tog över rodret, som jag brukar säga. Jag förlorade allt.” Det sista säger han med hängande huvud. Händerna vilar stilla på kärran. Med släpande steg går han bort till bänken där Bea sitter.

  ”Men det finns väl en massa hjälp du kan få, så du slipper leva så här”. Flykten finns inte längre i hennes tankar. I stället har Bea riktat uppmärksamheten mot det livsöde hon just fått möta.

  ”Det har gjorts försök. Jag fixar det inte helt enkelt. Socialen vill att allt ska redovisas. Jag som inte ens klarar av att betala räkningar. Nej, jag lever ett lugnt liv nu. Inte en massa stök.”

 När Bea ligger sin säng, ett par timmar senare, tänker hon på Lasse och på hur livet kan vända. Hur det lilla snedsteget lockar in en person på ett sidospår. Och som fallande dominobrickor, resulterar det ena felaktiga beslutet i det andra och det tredje. Hennes mamma sa en gång för många år sedan, att hon började dricka ett glas vin till kvällen, för att kunna somna. ”Det är inget som är skadligt”, hade hon sagt. ”Solveig säger att det är bättre än att ta sömntabletter”. Kanske var det för att testa Bea och se vilken respons hon skulle få. Eller så var det ett försök att intyga sig själv att hennes kvällsrutin, inte alls var så osund. Bea minns inte vad hon svarade. 

Arbetsveckan fylls med patientmöten. Administrationshögen växer. Fia har blivit förälskad och har skiftat fokus från Bea till hennes nya bekantskap. Bea har inte glömt smeknamnet Dr Yes, och försöker arbeta med sin gränsdragning. Gunnars gamla patienter, ogillar hennes nya inställning. De kan inte för sitt liv förstå, hur man ska ändra på en medicinering som fungerar. De annars så tillfredsställda patienterna, lämnar nu Beas rum med snabba steg, utan det tacksamma leendet.

Bea har börjat springa en runda på lunchen. Hon känner sig spänd, som om hon hela tiden är beredd på en attack. Mannen med det mörka, lockiga håret dyker ständigt upp i hennes tankar, även om hon försöker att begrava minnet av honom. Dessutom fungerar löprundan som en flykt från sina kollegor. Hon orkar inte sitta och äta med dem i lunchrummet. Förr trivdes hon väldigt bra med de andra utbildningsläkarna, men nu påminner de henne om hennes chockerande smeknamn. Hon orkar inte ta emot Rezas annars så oskyldiga skämt. 

  Ytterligare en förändring har smugit sig på. Bea har själv lagt märke till hur hon börjat titta sig över axeln när hon rör sig på stan. I stället för att gå in genom porten, som hon alltid gjort, väljer hon nu att gå in via källardörren. Kanske gick hon till överdrift när hon köpte det lilla överfallslarmet. Men det känns tryggt att ha det på nyckelknippan. I hennes ögon har främlingen faktiskt utnyttjat en kvinna som inte bara var lite berusad, utan stupfull. Han har dessutom tagit reda på var hon bor och jagat henne på mörka gator, när hon uppenbarligen inte ville stanna och prata. Han måste vara störd, har hon bestämt. Förmodligen förbaskat snygg, men utan tvekan en psykopat. 

  En dag när Bea öppnar sin jobbmejl, finner hon ett mejl från en okänd avsändare, i sin inkorg. Nyfiket öppnar hon mejlet. Hej! Varför försvann du bara så där? Jag har letat efter dig. Förlåt om jag skrämde dig häromkvällen. Jag vill hemskt gärna träffa dig igen. Hoppas att du känner likadant. Kan du skicka mig ditt nummer? / S. Bea känner magen knyta sig. Hon flämtar till och reser sig upp. Sedan halvspringer hon bort till Fias rum. Utan att knacka, skjuter hon upp dörren.

  ”Han har skrivit till mig! Han har skrivit till min jobbmejl!”

  ”Okej. Du menar… Han som du vaknade upp hos?” Fias röst är stadig och lugn. Hon sitter kvar i sin stol och gestikulerar till Bea att sätta sig. 

  ”Ja, precis. Han är inte klok. Varför håller han på så här?” Rösten låter som en viskning. Hon är både rädd och arg. ”Vad är det som är så svårt att fatta? Jag vill inte ha med honom att göra!” Fia sträcker ut en hand och lägger den på Beas. 

  ”Han verkar tokgilla dig. Det kanske är en stormig förälskelse? Den lägger sig nog snart.” 

  ”Han skrämmer mig. Jag vet inte varför. Han är så påstridig.” Bea var bra på att fly från relationer. Det längsta förhållandet hon haft sträckte sig över en sommar. Det var ett lyckorus som varade fram till dess att Mike skulle resa tillbaka till England. De träffades på en midsommarfest. Han var i Sverige temporärt, på ett jobbuppdrag. Det var som att kliva in i en kärleksnovell, som Bea visste hade ett slut. Hon kunde tryggt låta sig svepas med när Mike bjöd ut henne. Tillsammans upptäckte de Malmös charmigaste restauranger, badade på Ribban och cyklade runt lite här och var. Förhållanden kom annars med förväntningar och förhoppningar, som fick Bea att vilja springa sin väg. Med Mike var det annorlunda.

  ”Du, visste du att städerskan blev omplacerad. Hon fick inte jobba kvar här?” Fia försöker byta samtalsämne. ”Chefen fick reda på att hon bett om recept på morfinklassade läkemedel. Hon fick gå.”

  Bea tittar ut genom fönstret och försöker minnas om det var hon som skvallrat till chefen. Hon minns inte. Kollegorna fick ju höra henne beklaga sig, direkt efter samtalet inne på Beas rum. 

  ”Stackare, det kan inte ha känts bra. Hon har det nog inte så lätt. En städerska med spinal stenos, det är ingen bra kombo.”

  Bea går tillbaka till sitt rum och raderar mejlet från främlingen. Hon fortsätter att lägga locket på, fast besluten om att det som skedde, ska raderas från hennes minne.

Veckan därpå råkar Bea ut för flera prövningar. Oönskade händelser avlöser varandra. Bea kommer ut till cykeln efter sin arbetsdag, för att finna ett brev fastklämt på pakethållaren. Hon ser sig omkring medan hon sakta snurrar runt ett varv. En känsla av att hon är iakttagen infinner sig, och kramar om bröstkorgen. Försiktigt öppnar hon kuvertet. Ett datorskrivet brev; Hej Bea! Ge mig en chans till. Jag kan inte glömma vår natt tillsammans. Jag är inte den som ger mig i första taget. Jag har en känsla att vi är bra tillsammans. Skicka ett mejl, eller kom förbi! / S. Bea står som fastfrusen.  Han vet alltså var hon bor och var hon jobbar. Tänk om han står och betraktar henne just nu? Med blytunga armar lägger hon försiktigt ner brevet i cykelkorgen, sedan fumlar hon med nycklarna, innan hon lyckas låsa upp cykeln. Turen hem går i raketfart. Hon trampar runt pedalerna allt vad hon förmår. Höstkylan bekommer henne inte. Den svarta himlen hotar att sluka henne. Hon måste hem. Sen ska hon ringa Fia och be henne komma över. 

  Bakgården är mörk, bortsett från en enstaka ljuslykta som lyser upp cykelstället och dörren ner till källaren och tvättstugan. Ett ljud borta från återvinningsstationen får Bea att hoppa till och hon tappar sina nycklar. Fan! Hon trevar med fingrarna i asfalten. Varje sekund som passerar känns som en evighet. Jag är inte den som ger mig i första taget, hade han skrivit. Vad ska det innebära? Bea får tag i nycklarna samtidigt som hon hör någon bakom sig. Kroppen fryser till is. Hon vågar inte se efter. Långsamma steg närmar sig. Med en nyckel inklämd mellan pekfinger och långfinger, vänder hon sig tvärt.

  ”Hej Bea! Äntligen får jag träffa dig igen”. Bea får inte fram ett ljud. Framför henne står hennes beundrare. Hennes mardröm. Mannen med den mörka kalufsen ler stort mot Bea. ”Ska du inte bjuda med mig in?”

Leendet strålar. Bea stirrar in i de mörka ögonen. Tystnaden tjuter i hennes öron. När han inte får något svar, lägger han huvudet på sned och fortsätter. 

  ”Du var svår att få kontakt med! Spelar du svårfångad?” Skrattet ekar mellan tegelväggarna. Ekot är hårt och kallt. ”Som jag har längtat! Det är inte ofta man stöter på någon som drar undan mattan så där som du gjorde. Kom, vi kan väl gå upp till dig?” Med långsamma steg går han fram till Bea, utan att släppa henne med blicken. Han är ett huvud längre, smal med en gyllenbrun hudton. Det är allt hon registrerar. Ögonen och leendet har borrat sig in i henne och hon känner sig trollbunden. 

  ”Jag har varit upptagen!” stammar hon medan hon börjar backa mot källaringången. Bort från honom. Bea håller upp en hand. Den darrar. Hon börjar vinka, ett försiktigt farväl. ”Jag kan inte. Jag vill inte. Förlåt, jag menar…” Hon hör sig själv försöka slingra sig. Hon är patetisk. Skammen blandas med paniken. Mannens leende är borta. Blicken har mörknat, som på en bil där man släcker framlyktorna. ”Jag måste sova”, fortsätter hon i lite stadigare ton. ”Mycket på jobbet”, skyndar hon sig att tillägga. Leendet kommer tillbaka. De vita tänderna blänker i kvällsmörkret. De långa ögonfransarna böjer sig uppåt. Han är snygg, nästan exotisk. Plötsligt står han tätt intill Bea. En varsam hand smeker hennes kind. Den varma handflatan stannar upp och han ser på henne med intensiv blick medan han viskar,

  ”Jag förstår. Jag kan vänta.” Sedan böjer han sig ner medan handen glider från kinden till nacken. Bea inser vad som är på väg att hända. Hon låter det ske. Han pressar hennes ansikte mot sitt. Hans fylliga läppar hungrar efter hennes. Tungan pressas in och kyssen är krävande. Bea hör hur andetagen blir häftigare och noterar upphetsningen. Hennes medvetande är glasklart även om kroppen känns paralyserad. Hon sluter sina ögon och försöker känna samma lust som han gör. Tänk om hon kunde bli kåt. Det vore enklare. Ett samtycke vara att föredra, framför det övertramp som utspelade sig där på hennes innergård. Kanske fanns det en charm i hans gränsöverskridande beteende? Trots längtan efter luftfyllda känslor, sprider sig kylan inombords.

  Mannen drar sakta tillbaka sitt ansikte medan han andas häftigt och fortsätter fängsla henne med blicken. Handen håller ett stadigt grepp om hennes nacke. 

  ”Du gör mig galen”, viskar han. ”Don’t play with me.” Med blicken fäst på Bea börjar han backa bakåt. Tiden ter sig lika paralyserad som hon själv. Det känns som en evighet innan han vänder sig om och lämnar henne i höstkvällen. 

  När Fia kommer över samma kväll, har hon med sig hämtpizza. Fia håller Bea hårt när de kramar om varandra på hallgolvet. Hon smeker Bea över huvudet, som en kärleksfull moder som försöker lugna sitt barn. Sedan kryper de ner i Beas säng och ligger skavfötters med varsin pizzalåda vilandes på magen. Det hade varit mysigt, om det inte varit för det chockerande mötet Bea upplevt tidigare på kvällen. 

  ”Antingen fortsätter du att ignorera honom, till dess han inser att det inte finns något att hämta. Eller så mailar du och berättar för honom att du inte vill ha ett förhållande just nu.” Bea begrundar sina flyktvägar. Hon är bra på att låtsas som ingenting, men det är en utdragen process som ofta skapar mer ångest än något annat. Hon bestämmer sig för att maila killen när honom kommer till jobbet. 

Några dagar senare finner Bea en lapp på sitt skrivbord. Tack för att du förstört mitt liv! Står det på lappen. Bea stirrar ner på den lilla fyrkantiga lappen, som närmast liknar en post-it lapp. Hon lyfter upp den för att granska baksidan men det står inget mer. I nästa minut står hon utan för chefens dörr och knackar oavbrutet, tills chefen öppnar med en frågande min. 

  ”Kom med mig! Det är något du måste se.”

  De står intill Beas skrivbord och stirrar på den handskrivna lappen. Chefen ger i från sig en lång suck. Sedan lägger hon fingertopparna på sina läppar som hon brukar göra när hon funderar på något klurigt. 

  ”Du är väl inte ovän med någon här på Vårdcentralen Bea?” Bea hinner inte svara innan hon fortsätter. ”Det kanske är sekreteraren som lagt den där, på uppdrag av någon? Eller kan det vara Fia? Ni har väl inte bråkat?” 

  ”Nej. Det måste vara någon utifrån?” Bea tänker på sin oönskade beundrare. Kunde han vara så otålig? Inte många dagar har passerat sedan mötet på innergården. 

  ”Nej, vi har ju ett larm! Det är omöjligt.” Chefen låter orubblig. Hon är uppenbarligen övertygad om att Bea har en fiende på arbetsplatsen. ”När gick du från jobbet igår? Någon kunde ju ha lagt den där efter att du gått för dagen?” 

 ”Frågan är i så fall, vem som jobbade över? Jag var här till kvart över fem.”

  ”Låt mig hålla fast vid lappen ett tag. Prata inte om det här med någon, det är bäst vi ligger lite lågt ett tag, tills vi enats om hur vi ska ta oss an det här.” När chefen lämnat rummet, känner sig Bea sviken. Det var viktigare för chefen att gömma problemet, och fortsätta som inget hänt, än att ta fram händelsen i ljuset och be om allas uppmärksamhet. Istället för att sätta Bea i första rummet, valde chefen att behålla ordningen på Vårdcentralen. Inte ens en fråga om hur hon mådde! 

  Timmarna segar sig fram den dagen. Gråa moln förföljer henne och kastar hotfulla skuggor. Kroppen känns tung och hon undrar om hon håller på att bli sjuk. När hon för tredje gången ställer samma fråga till en patient, svarar hen med rynkad panna, 

  ”Är du säker på att du är frisk? Jag tolererar inte att du sitter här med det där Coronaviruset och smittar dina patienter!”

  Följande dagar avviker Bea från sitt alltid så ordentliga arbetssätt, vilket föranleder ytterligare ett samtal med chefen. 

  ”Bea, vi måste talas vid. Sekreterarna säger att du börjat diktera långa diktat. Du upprepar dig och du glömmer sätta diagnoser. Häromdagen kom Lena från Labbet och påtalade att du börjat beställa en massa dyra prover, såsom diverse allergitest. Vi gör ju helst inte allergiutredningar på Vårdcentralen, du vet ju vad det kostar! När även sköterskorna lyfte ett par saker på sköterskemötet idag, kände jag att det var angeläget att vi fick talas vid.” Bea vet precis vad chefen syftar på. Hon ser bort mot fönstret. Solen strålar in i arbetsrummet och avslöjar dammet som yrar i luften. Hon drar in dammet i lungorna och suckar högljutt. Vilket får partiklarna i dammolnet framför henne, att skingras. Bea känner sig som en skör porslinvas. Fylld till brädden. Bräcklig på något vis. De påstridiga patienterna har senaste dagarna fått sin vilja igenom. Ett nej riskerade att leda till en konflikt, vilket hon inte trodde hon skulle orka.

  ”Förlåt, jag är inte riktigt mig själv.”  Bea låter sin fasad falla. Muren hon byggt upp genom åren, för att skydda sig mot föräldrarnas svek och anklagelser, rasar oväntat där inne i chefens arbetsrum. Så många år av möda för att hålla uppe en stark fasad, ogenomtränglig för alla utom Fia, rämnar på bara några sekunder. Hon är försvarslös. Med blicken fäst på fönstret, börjar Bea berätta. Orden flödar ur henne, som om de längtat efter att få komma ut. Innestängda i hennes kropp, där sanningen ofta förvrängs, analyseras och tystas. Chefen får veta hur svårt det varit att ta över Gunnars patienter, och om alla recept på beroendeframkallande läkemedel, hon tvingats ta ställning till. Om hennes kamp mot sin otillräcklighet. Kraven på att vara den perfekta läkaren. Men också om Rezas avslöjande. Hon får ur sig något om ångesten förknippad med Orosanmälan och det oönskade receptet hon skrev ut till städerskan som sedan förlorade sitt jobb pga. Bea. Allt som smärtar henne, kommer ut. Men en sak lämnar hon osagd. Hon nämner ingenting om mannen som förföljer henne. Bea befinner sig i en tidskapsel, där inget annat existerar utom orden som flödar ur henne. Chefen sitter tyst. Bea noterar inte tystnaden förrän hon släpper fönstret med blicken och vänder sig mot kvinnan som sitter där framför henne. 

”Förlåt, jag är bara inte mig själv just nu”. Chefen tittar allvarligt på Bea. Hon kniper ihop läpparna till ett tunt streck, medan hon drar in luft genom näsan innan hon talar, 

  ”Vad säger du om att gå och prata med någon? Jag kan koppla in Företagshälsovården. Går det bra för dig?” Bea nickar. Tomheten ekar inom henne. Chefen reser sig sakta, går fram till Bea och lägger en hand på hennes axel. ”Se till att äta lite nu. Det är bara några timmar kvar, sedan får du gå hem och ha Fredagsmys.” 

  Annelie kliver in i rummet. Hon är en kvinna på 49 år som någon gång i månaden hör av sig för att få sömntabletter utskrivna. Hon är bokad till Bea för att diskutera sömnbesvären och lyfta frågan kring de tabletter som hon onekligen tar dagligen och som sannolikt skapat ett beroende. Patienten bär en kritstrecksrandig kostym och stilettklackarna slår hårt mot plastgolvet. Hon sneglar på sina Birkenstock, innan hon lyfter på ögonbrynen och ler stort mot den långa, blonda kvinnan. Annelie drar i sina målade läppar, för att tvinga fram ett leende till hälsning. Bea välkomnar henne att sitta ner, och samtalet inleds som vanligt med den öppna frasen ”berätta”. 

  ”Ursäkta, men jag har ingen aning om varför jag är här!” Rösten är hård och stram. Hon stirrar på sin läkare, som i väntan på en förklaring. Defensiv redan från början. Bea känner till sin förtvivlan hur kinderna hettar.

  ”Förlåt om det var otydligt i kallelsen. Vi skulle diskutera dina sömnbesvär. Du får gärna berätta lite för mig”. Det kommer inte som en överraskning när Annelie i korta drag målar upp sig som en karriärkvinna med prestationskrav. I somras meddelade maken att han träffat en ny, och ville skiljas. Ofrivilligt har hon skaffat sig en ny lägenhet där renoveringar pågår. Sömnbesvären betraktar Annelie som en svacka, hon snart kommer över. Under tiden hon väntar på att ta sig ur svackan, behöver hon sömntabletter för att sova. 

  ”Oj, det låter som du haft en väldigt tung och känslosam höst. Jag förstår om sömnen påverkas när livet kastas omkull på det viset.”

  ”Det är ingen fara, jag tar mig igenom det. Fokus ligger på jobbet, och då går det bra! Men för att orka jobba, måste jag ju sova, det förstår ju vem som helst.” Annelie rättar till kragen på blusen under kavajen. Hon har en pondus och beslutsamhet som Bea inser att hon saknar. Avundsjukan skapar en viss irritation och med den väcks en slags envishet. 

  ”Det är en konstgjord sömn, den fungerar inte på samma sätt. Du får inte samma återhämtning, menar jag. Har du inte tänkt på att det är sunt att gå igenom den här krisen? Att känna känslorna, och tillåta dig själv vara svag. Förlåt, men det är ju livet som drabbat dig.” Det är så enkelt att vara klok och ge råd, från den stol hon sitter på. Själv förstår hon hur lätt det är för människan att lägga locket på och döva med tabletter, alkohol eller sex. Att vara beroende, är inget som någon patient uppskattar att höra. Det uppfattas som en anklagelse, även om Bea alltid försöker förklara att det främst handlar om kemi, inte om ansvarslöshet.  

  ”Jag säger ju att jag kommer sluta med medicinen när tiden är inne. Det kommer inte vara några som helst bekymmer. Var och varannan person jag känner, tar ju dessa sömnpiller!” 

Samtalet förblir fruktlöst. Bea försöker så gott hon kan med olika förklaringsmodeller som berör naturliga sorgereaktioner, krisens olika faser, resonemang kring negativa aspekter med ett beroende. Hon vet ju så väl, hur svårt det kommer bli, att sluta med tabletten efter några månaders ”sömnbehandling”. Tankar på hennes mamma dyker upp. Mamman hon inte kunde rädda.

  ”Det är ju som att dricka vin innan du ska lägga dig! Känns det sunt och friskt tycker du?”

  Annelie lämnar rummet, och klackarna ekar genom korridoren när hon skyndar sig från Vårdcentralen i vredesmod. Konstigt nog känner Bea sig upprymd. Hon har lyckats stå på sig. Ännu är inget recept ivägskickat, även om hon vet bättre än att avsluta behandlingen tvärt och låta stackars Annelie våndas genom sömnlösa nätter med abstinens. Hon sträcker på ryggen, vänder sig mot datorskärmen och skickar i väg ett recept på en liten förpackning. Sedan skickar hon i väg ett brev till sin patient, med information om hur hon ska trappa ut medicineringen. Sannolikt kommer Annelie lista om sig, det var vanligt förekommande, när patienten inte fick som hen ville.

  Bea stänger av datorn och tänker på chefens påminnelse om fredagsmys. Hon sitter i tystnad och ger sig själv en eloge för att hon tagit sig igenom dagen. Den tunga ögonlocken påminner om en ridå som är på väg ner. Sakta reser hon sig från sin stol och går för att byta om. Hon möter ingen i korridoren. Fias dörr är stängd och Bea föreställer sig sin väninna som skyndar i väg för att möta upp sin nya flickvän. Ännu ett sting av avund ger sig till känna i bröstet.

  Det har börjat skymma. Gatlyktan är tänd och kastar ett välkommet ljus över cykelstället. Det är inte mycket dagsljus man får så här års konstaterar Bea. Hon sätter nyckeln i låset, som går upp med ett högljutt klick. Det är när hon ska rulla ut cykeln som hon upptäcker att bägge däcken har punka. Hon hukar sig ner och känner försiktigt på framdäcket. Där finns ingen luft kvar. Däcket sitter löst på fälgarna. Det brukar väl inte hända om man cyklar på glasskärvor? tänker hon. Bea snurrar försiktigt på framdäcket och ser en tio centimeter långsträckt glipa. Någon har skurit sönder hennes däck. Flämtande backar hon bort från cykeln. Med snabba rörelser vänder hon sig om, för att se om någon är på väg därifrån. Vem är det som vill henne så illa? Hon skyndar sig bort från parkeringen. Har hon tur hinner hon med bussen, annars måste hon gå hem. Hon börjar småspringa. Väl framme vid busshållplatsen går det upp för henne att nästa buss inte går förrän om tre kvart. Mörkret har lagt sig. Tre djupa andetag, sedan börjar hon promenera i riktning mot Södervärn. 

Bea går från den ena gatlyktan till den andra. Hon fäster blicken på ljuset framför sig och promenerar mellan ljus och mörker. Kanske skulle hon väntat på nästkommande buss? Chocken över att finna sina däck uppskurna, dröjer sig kvar och piskar på hjärtslagen. Det kryper under skinnet och Bea ökar takten. Rädslan driver på. Ett oönskat drivmedel som hjälpt henne vidare genom årens lopp. Rädslan över att göra någon besviken eller att rent av misslyckas. Rädsla för att bli lämnad. En rädsla för det mörker som ständigt vilat över henne under uppväxten. Vilket gjort henne flyktbenägen men också målmedveten i strävan efter det goda i livet. Bea kastar en blick över axeln. Hon befinner sig åter i mörkret, där farorna hotar.

  Jagad av tankarna på vem den möjliga gärningsmannen är, korsar Bea gatan utan att se sig för. Tankarna rusar i huvudet som en orolig svärm med bin. Kvinnan i stilettklackar passar inte in i bilden, även om hon var väldigt upprörd när hon stormade ut från Vårdcentralen. Pappan som möjligen förgriper sig på sina barn? Har orosanmälan hotat avslöja en mörk hemlighet? Han passade in i bilden av en hämndlysten man. Bea skakar på huvudet. Det är omöjligt att veta när så många patienter uttryckt sitt missnöje på sista tiden. Hon försökte ju bara sätta gränser, även om det gick emot pensionerade doktor Gunnars tillvägagångssätt. Plötsligt minns Bea hur hennes bästa väninna antytt om diverse kommentarer på sociala medier. Uttalanden som Bea borstat bort i hopp om att smutsen inte ska sätta sig. Kan fienderna vara fler än hon föreställt sig?

  Lappen på skrivbordet dyker upp i minnet. Aldrig skulle väl någon på jobbet skära upp hennes däck? Tanken förefaller absurd och Bea känner smaken av magsyra i munnen. Det finns bara hederliga, trevliga människor på Vårdcentralen. Inte en enda som hon inte kommer överens med. Förutom städerskan som hon skvallrade på. Kan det vara hon som vill hämnas? Tanken är inte omöjlig. Men när Bea föreställer sig kvinnan med ryggsmärtor, tvivlar hon på att denna kämpande människa skulle göra något så drastiskt. Å andra sidan kan hon ha bett en son eller bekant att hämnas på läkaren som försatt henne i ensamhetens skamvrå.

  Ett skrapande ljud bakom henne. Bea slänger sig runt men buskaget längs vägen står som mörka murar och avslöjar ingenting. Sträckan hon går på leder genom ett industriområde som angränsar till ett närliggande villaområde. Här är det mörkt och tyst, så när som på bilarna som passerar på en större gata längre fram. Bea kväver ett skrik. Det lät precis som ett fotsteg som snubblar på grus. Hjärtat slår så hårt att det känns som om bröstkorgen vidgas med varje hjärtslag. Hon börjar jogga mot gatan som ligger ett femtiotal meter framför henne. Framme på trottoaren ser hon sig om bakom axeln. Fortfarande ingen som syns till. Bea fortsätter gå med snabba steg på den upplysta trottoaren. Lättad att hon kommit halvvägs.

  Tankarna letar sig vidare till en undangömd vrå. Där sitter hon och Fia i ett förtroligt samtal. Bara hon och jag. En välkommen värme sprider sig i bröstet. Saknaden nyper henne hårt i hjärtat. Hon har inte ringt Fia. I vanliga fall pratar de varje dag, både på jobbet och oftast någon gång under kvällen. I vanliga fall hade hon lyft luren så snart hon upptäckt skadan på däcken. Men hon har skärmat av sig och tagit ett steg tillbaka för att ge Fia lite utrymme. En otillåten känsla har spirat fram i den självklara, trygga relationen. Bea skäms över att hon vill ha Fia enbart för sig själv. Självklart måste hon unna sin bästa vän lycka och kärlek i livet. Men hon har redan dragit slutsatsen att det kommer bli på bekostnad av de hårt knutna banden mellan dem.

  Hon kastas ut ur tankebubblan när hon hör stegen bakom henne. Hon vänder sig hastigt om, och där står Simon.

  ”Hej beautiful! Vilket sammanträffande.” Bea stirrar tillbaka medan hon fortsätter backa bort från honom. ”Är du inte glad att se mig? Jag tänkte överraska dig och möta upp dig efter jobbet.”

  ”Följer du efter mig?” Orden låter som en viskning. Simon bara skrattar.

  ”Vad tror du om mig egentligen? Jag vill bara följa dig hem!” Han går med släpande steg mot henne. Som vanligt med huvudet lite på sned. Hon känner igen skrapet av grus mellan sulan och asfalten.

  ”Jag vill inte ha ditt sällskap. Jag vill inte ha överraskningar och inte någon relation heller för den delen. Kan du vara snäll och lämna mig ifred!” Hon vågar inte hålla kvar blicken, utan vänder sig om och ökar takten. Känslorna kokar inombords. Hur visste han var hon befann sig om det inte var för att han följt efter henne. Simon smyger upp bakifrån och grabbar tag i hennes arm. Fingrarna gräver sig hårt in i överarmen när han rycker henne mot sig.

  ”Du, varför leker du med mig? Vi är perfekta tillsammans. Du vet det likaväl som jag”. Han drar henne närmare intill sig och ler. ”Streta inte emot. Just go with it! Släpp ut Lejoninnan inom dig!” Bea kan inte låta bli att grimasera när hans grepp hårdnar. Simon skrattar roat.

  ”Vad är det som är så roligt? Släpp mig! Det var ett one night stand, okej. Inget mer!” Hon försöker vrida loss armen. Men hans blick har mörknat och han skrattar inte längre. Hon försöker backa från honom men han drar henne tillbaka utan att säga ett ord. Något vilt syns i den nyss roade blicken. Bea inser faran. Hon börjar ropa,

  ”Hjälp! Hjälp mig! Jag blir överfallen!”

  ”Håll käften!” Spottet stänker i hennes ansikte.

  Bea flackar med blicken men ser ingen i närheten. Ingen bil stannar för att hjälpa henne. Hon försöker kasta kroppen från sida till sida för att komma loss. Då syns en person till längre ner på gatan. Simon släpper greppet och Bea tappar balansen. Hon faller ut i gatan precis när en bil kör förbi.

Fortsättningen kommer. Håll utkik på min Insta.